Ungdomsklassiker- Lisen

Liksom de flesta andra hade jag höga förväntningar på boken. Inte bara för att de flesta som läst boken tipsar om den utan även för att sammanfattningen gjorde att boken lät intressant: "En tonårsflicka som går igenom mycket i både utveckling och livet utanför". Det låter i mina öron som en intressant bok med mycket dramatik och romantik. Tyvärr sjönk mina förväntningar snabbt efter att ha läst några kapitel. Nu  känner jag mer "En tonårsflicka som skriver i sin dagbok om allt, från att hon och hennes familj tvingas gömma sig för nazisterna till personers i hennes omgivning och deras olika tvättställen"

Eftersom att det är en riktig dagbok finns det inte så mycket annat att förvänta sig. Kitty (Dagbokens namn) skulle Anne ha för sig själv för att kunna se tillbaka på den hemska tiden. För Anne som de allra flesta andra tonåringar handlar hennes liv mest om henne själv. 

Även fast boken nu i början är otroligt seg så tror jag att den kommer att bli riktigt spännande ju längre fram jag kommer. Det eftersom jag tror och hoppas att det händer mer i Annes liv längre fram och att jag lär känna de olika personerna i boken bättre. Just nu känns det som att hon inte vet så mycket vad som händer utanför, de bor tillsammans instängda med samma personer på samma ställe, vad mer kan hända? Just nu känns det som att det största som skulle kunna hända är att hon får en ny sänglampa.

Även ifall boken än så länge inte faller mig så väl i smaken så finns det en sak jag gillar med boken. Jag kan känna igen mig i många utav händelserna, och förstå vad för känsla hon känner, trots att boken är skriven för 75 år sedan och under andra världskriget. 

 Språket är relativt enkelt, då dagboken är skriven av en 13 åring. Dock har Anne, enligt mig, en tendens att skriva med mycket liknelser och svåra personbeskrivningar. 

Hennes miljöbeskrivningar är exakta då det inte passar med poesi i ett stökigt och inte så kärleksfullt utrymme. De otydliga miljöbeskrivningarna ger mig inte en särskilt tydlig bild ex skriver Anne om att få en ny sänglampa " pappa har satt upp min nya sänglampa, det är bra ifall jag vill läsa på kvällarna" Inte  "Den nya sänglampan lös på de färgglada bilderna i boken ". Då boken är en dagbok enbart skriven för henne själv  behöver hon inte skriva poetiskt.  Det gör att hennes liv inte blir särskilt dramatiskt vilket jag hade hoppats på.

Lisen