Tove, förväntningar

Eftersom att Tilda läst boken innan mig och berättat att den var riktigt bra så var mina förväntningar ganska höga. Samtidigt  fick jag också för mig att den skulle vara lite tråkig. Vad för bok skulle vara kul att läsa om den skrevs i början av 1900-talet? Då fanns det väl inte så mycket kul att höra om? De satt väl bara och broderade och drack te?

Jag började iallafall läsa boken. Sida för sida och rad för rad. Utan att jag egentligen tänkte på det så hade jag läst halva boken i ett ändå nafs. Trots att den inte var så äventyrlig och superspännande så fortsatte jag läsa. Trots att den var skrivet på ett gammalmodigt sätt som jag inte riktigt var van vid så tänkte jag inte ens på det.

Mary, huvudkaraktären, hade aldrig varit lycklig. Hennes liv hade varit skittrist för att ingen brydde sig någonsin om henne. Hon flyttade sedan till sin farbror i England som bodde på en gigantisk (men ganska trist) gård. Trots denna ganska trista gård så hittar hon små (för oss obetydliga) saker som får henne att vara lycklig. Att se växter växa och att känna vinden blåsa fick henne att känna sig levande och lycklig.

Genom bokens gång får man som läser läsa om hur hennes lycka och hennes mer och mer positiva inställning påverkar henne som person. Hon växer som människa och man ser henne på ett helt annat sätt. Man ser hur hon börjar behandla andra annorlunda och hur hon faktiskt kan uppskatta andra människor. Det är intressant att följa henne, man liksom hejar på henne. Man vill att hon ska utvecklas och växa, man vill helt enkelt inte sluta.