Bokens språk
Ernest Hemingway är känd för att skriva korta, tydliga och kraftfulla meningar. Jag tycker dock att meningsbyggnaden i boken i väldigt varierad. Korta fraser blandas med mer komplexa och kommaterade meningar. Längre textpartier blandas med kärnfulla dialoger. Själva handlingen förs framåt genom dialogerna och de längre textpartierna används för att beskriva miljöer och människor.
Jag tycker att språket i boken används på ett varierat och enormt genomtänkt sätt. Hemingway använder ett vackert och målande språk vid exempelvis naturbeskrivningar. Boken inleds med en miljöbeskrivning av den Italienska naturen. Den vackra beskrivningen avbryts och ändras med scener som skildrar att det pågår ett krig. Effekten av dessa kontraster blir att krigets elände förstärks.
"På flodens strand låg kieselstenar och rullstenar torra och vita i solen, och vattnet var klart och flöt snabbt och blått i strömfårorna. Trupper gick förbi huset och nerför vägen, och dammet som de rev upp lade sig på trädens löv." (s.9)
I dialogerna använder dock Hemingway ett helt annat språk. Vulgära ord och svordomar haglar titt som tätt. Språket i dialogerna är enkelt och direkt. Det känns ibland som att det är två helt olika författare har skrivit boken. Jag tror att det här språkskiftet är medvetet från Hemingway för att spegla den epok och det elände som kriget förde med sig. Trots kärlekshistorien i boken passar det inte med ett vackert språk. Rakheten och det lite brutala i språket passar syftet bättre. Frasen "dra åt helvete" förekommer exempelvis påfallande ofta.
Det förekommer ord som för mig känns gammeldags och ord och begrepp som jag behöver slå upp för att förstå. Exempelvis vad är en "cynisk dago", "kartesch" eller "strega"? Dessa ord var aktuella och symboliserar den tid då boken skrevs. Idag är orden inte lika aktuella och finns inte i vårt vardagsordförråd.
Anton Runemar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar