Farväl till vapnen del III

Jag läser Ernest Hemingways bok "Farväl till vapnen". Tidigare har jag skrivit om mina förväntningar på boken samt hur jag uppfattar språket i boken. Jag kommer att återkoppla till detta senare i det här inlägget.

Beskrivningar

Nu tänkte jag ägna några rader att beskriva huvudpersonerna och miljön i boken. Handlingen utspelar sig i den Italienska landsbygden under första världskrigstiden. Miljöerna är enkla och krigets aura finns alltid i stämningen. Ofta är platserna logementen, fältsjukhus eller vid fronten. Beskrivningarna är varierande från vackra naturbeskrivningar till otäcka realistiska skildringar av sårade och döda män. Dalar med Mullbärsträd blandas med fruktansvärda och detaljerade beskrivningar av döende människor. Se följande exempel:

"Vi gick över järnvägsspåren. På ömse sidor av oss utbredde sig den våta slätten. Tvärsöver slätten såg vi Odine på en höjd. Slottet låg högst upp på höjden och husen klädde sluttningen nerför...Det fanns många Mullbärs på fälten." s.182

"Han hade blivit träffad i bakhuvudet, och kulan hade gått uppåt och trängt ut under ögat." s.183.

Huvudpersonen, Henry är en soldat som lämnat USA för att frivilligt strida med Italienarna i kriget. Jag upplever att Henry förändras en del under boken. Inledningsvis kommer han till Italien med en bild där krig är ära och han längtar efter att få utkämpa sitt första slag men efter att ha bevittnat alla män som stupat på slagfälten och sin egen frus död förändras hela hans bild om vad krig är och hur livet går till. Han blir semideprimerad och känner sig hjälplös när människor som betyder mycket tas ifrån honom.

Henry drabbas också av den mycket vanliga sjukdomen kärlek. Han har aldrig upplevt sann kärlek utan tror att kärlek är något sorts spel mellan män gentemot kvinnor; tills han möter Catherine. Catherine är en sjuksköterska som jobbar på ett av fältsjukhusen som Henry hamnar på. hon förändrar hela hans världsbild då hon tar honom in i kärlekens romantiska värld.

Varför är boken en klassiker?

En klassiker ska vara tidlös och alla ska kunna känna igen sig i den. Jag tycker att det är svårt att se boken som tidlös. Det är i allra högsta grad en gammal krigsskildring och väldigt lite påminner egentligen om nutid. Språk och det sätt människorna i boken ser på sin omgivning är anpassat till den tid som historien utspelar sig i. Däremot är den centrala kärlekshistorien tidlös och något som säkert många kan känna sig i. Själv är jag nog för ung för att riktigt ibland förstå det som händer mellan Cathrine och Henry. Det sätt som kvinnor och män ser på varandra i boken stämmer inte heller överens med dagens jämlika samhälle.

Älskar jag boken?

Tyvärr måste jag säga att jag själv inte tycker särskilt mycket om boken. Språket är enformigt och handlingen är alldeles för långsam. Det går långa perioder innan något nytt händer. Hemingway missbrukar ibland ordet "och" och vissa meningar kan innehålla upp emot sex stycken "och". Det gör faktiskt att boken bitvis är svårläst och det är svårt att få grepp om handlingen. Vid flera tillfällen har jag känt mig illa berörd när jag läst boken. Det har då oftast handlat om allt för avslöjande kärleksskildringar, krigsscener eller könsord mm. Jag är ju faktiskt bara 14 år. Det är möjligt att vuxna kan gilla boken, även om jag har svårt att tro det, men jag rekommenderar den absolut inte till andra tonåringar.

Anton Runemar