Mera klassiker, blogginlägg 2

Jag börjar med att nämna något jag glömde förra gången, att tidpunkten också står på första sidan.

Språket är mer formellt och när man pratar med varandra och inte vet vad den andres namn är så använder man dens yrke och ett adjektiv för att tilltala personen. Adjektivet brukar beskriva antingen personens utseende eller dens personlighet. De flesta ord är densamma men vissa är lite annorlunda som ex: ty, tillika, föga mm. Sen så säger de rakt ut vad de tycker instället för hur det är nu där ord kan betyda vad som helst och löften bryts lika enkelt som kvistar, det är också en sak med språket i klassikern för författaren använder ofta liknelser. Under tiden min bok utspelar sig är heder väderat väldigt högt som att man ska stå vid sitt ord och sånt. 

Det är intressant att fast det är många som dött i turneringsspelen och när de stormade borgen så har föga personer av vikt dött men det finns de som skadats. Varför är det så i böcker att personer av vikt (förutom medhjälparen alltså) inte dör? (Fast det finns de få böcker där de gör det men det är bara i slutet och där det finns mer än en huvudperson. Fast jag tror att jag läst en berättelse där huvudpersonen dog och så bytte man huvudperson eller vad det så att huvudpersonen hade åstadkommit allt vad den ville åstadkomma och valt frivilligt att gå vidare?)  men nu när äntligen en person av högre vikt har dött visar det sig att han hade tur och överlevde, okej.... Författaren gjorde det säkert för att lösa vissa problem för att tack vare att han överlevt kunde han själv ge sin tillåtelse att hans trolovade (typ) fick gifta sig med en annan man som blev arvlös av sin far pga. att han ens vågade se på henne på det sättet, det är bara så irriterande ibland att författare väljer att ta den enkla vägen ut som att folk som man trodde var döda överlevde och liknande, bara för att författarna inte kommer på någon annan lösning, inte orkar eller inte har tid! Det är lika irriterande varje gång och det finns många böcker som har det där ute i världen bara så ni vet...

Författaren beskriver miljön framförallt rum och personers kläder väldigt tydligt dessutom brukar författaren ge en beskrivning kort efter att man träffat personen på dens personlighet ibland hela stycken och ibland bara några ord, fast nästan varje gång de pratar om personen igen nämns deras utseende och beteende som t.ex. Sköna Rebecka, hon gick med en värdighet.. Så det är svårt at glömma vilka flickor som är vackre för varje gång författaren skriver om dem står det om deras skönhet, inget om intelligens eller tapperhet eller något sådant utan om deras skönhet.

Jag har försökt förutspå vad det är som kommer att hända och hittills har jag lyckats tämligen bra. Tror du det beror på hur många böcker jag läst eller något annat? Men vissa saker är verkligen självklara som vem som gömmer sig bakom vilken rustning, och sånt. Man märker at författaren börjar avsluta sin berättelse för de som inte har blivit räddade än blir det och de som förut gömde sig i anonymitet träder fram och gissa vad? Det var Robin Hood! Du vet han som jag pratade om i det förra blogginlägget som jag sa påminde väldigt mycket om Robin Hood, du vet fribonden Loksley som också är laglös och en riktigt bra bågskytt.. Han erkände så fort han fick reda på att den som stod framför honom var kung Richard, bara direkt sådär: "Jag är Robin Hood. Hi!" Är det inte meningen at varje klassiker ska vara unik, den första av sin sort, originell?! Nej? I vilket fal som helst så skulle det inte ha stört mig ifall inte båda två var klassiker och inte bara den ena, men ifall Robin Hoo kom innan och den här efter kanske de tyckte att den här har tillräckligt mycket annan egen handling för att räknas som en klassiker också.. Men.. 

I vilket fal som helst så pratade jag om att författaren höll på att knyta ihop berättelsen och att det tydligt märktes att det nu bara är två kapitel kvar och sen så är jag klar med boken, jag är lite besviken på den för att det inte var tillräckligt mycket problematisering kunde det verkligen vara så enkelt at göra det de gjorde? Borde det inte ha varit svårare starkare motstånd, folk som var viktiga som dog, hemligheter plötsliga plot twists, lojaliteter som bytte sidor dvs. förädare? Eller är det för mycket at begära av boken som bara är drygt 300 sidor lång?

Betalas alltid goda gärningar tillbaks? För det är lite intressant, i klassikern jag läser så är det så att de gör det, men det stämmer inte i verkligheten, inte enligt mig åtminstone och definitivt inte alla gärningar, det är som att så fort huvudpersonerna stöter på ett problem dyker det upp någon som bara: "No problem, du hjälpte mig förut (innan boken ens börjat) och nu får jag änkligen chansen att betala tillbaks!" Öh... Okej? Det jag försöker säga är att det inte verkar som om författaren har lagt ner särskilt mycket tanke på handlingen som är för enkelt och det som författaren tycker var smart, oförväntat har man förutspått för länge sedan. Så jag önskar att författaren hade tänkt lite mer på handlingen, inte haft så många huvudpersoner så att han kunde koncentrera sig och utveckla de han hade, men han har lagt ner tid på boken för varje kapitel börjar med ett citat, dikt som till och med rimmar och dessutom står det var han fått dem ifrån. (Det finns några citat av Shakespeare fast inte några av hans mer kända)

Nåja, det här får räcka för den här gången ock kanske kan de sista två kapitlen överraska mig? // Dian

PS. Någon som vet vilken klassiker jag läser än?