Den allvarsamma leken

Hjalmar Söderberg

I det här inlägget tänkte jag kommentera person och miljöbeskrivningar i min bok "den allvarsamma leken". Samt varför min bok är en klassiker och varför jag älskar den. 

Ett inlägg som jag under tiden som jag läst boken sett fram emot att få göra. Bland annat på grund av hur Hjalmar Söderberg skildrar riktiga människor och viktiga och riktiga problem. Hur boken registrerar detaljer från samtiden likt en kamera. Trots att den är skriven för drygt hundra år sedan träffar den så rätt. En sådan bok är alltid aktuell - det är det som gör min bok till en klassiker. 

Karaktärsbeskrivningarna sker genom att Hjalmar Söderberg låter sina karaktärer göra och prata om saker utan att tala om exakt vilka de är och varför de gör som de gör. Det får vi som läser boken då själva försöka räkna ut.
Jag gillar det. Det får mig att förstå karaktärerna på ett mer personligt, verklighetstroget sätt och jag får använda min hjärna för att dra egna slutsatser. Dessutom blir jag lite extra nyfiken!

Huvudkaraktären heter Arvid Stjärnblom. Han är i början av boken en ung man som just ska påbörja sitt provår på Norra Latin, efter att ha spenderat sommaren med sin nyfunna kärlek: Lydia Stille.

Det är en tredjepersons-berättare. Under de 15 första sidorna får vi mestadels följa Lydia och hur hon tycker och tänker. På slutet av den första "perioden" eller "kapitlet" får vi höra hur de båda tänker angående att Arvid ska åka iväg till huvudstaden Stockholm; "Jag kan vänta" hade Lydia sagt till Arvid; "Jag tål inte tanken att någon går och väntar på mig" hade Arvid då tänkt.

Arvid ska senare komma att ångra den tanken.
"Plötsligt mindes han sin tanke den gången hon hade sagt: jag kan vänta. Han ville inte ha någon som gick och väntade! Nu hade han ju fått det som han ville. Det gick ingen och väntade på honom. Ingen alls
--- tjutande som en vild tjur kastade han sig i soffan"

Under resten av boken får vi mest följa Arvid och hans liv och där även hur han drömmer om att återförenas med Lydia en dag. Lydia gifter sig och skaffar barn med en äldre man; Arvid gifter sig mot sin vilja med en kvinna och skaffar barn även han.

Arvid är en idealist. När han och Lydia återförenas efter ca 10 år tror han att de en dag kommer att få varandra; trots att båda två är gifta. Han är svekfull men tror trots allt att allt kommer lösa sig och att alla människor är goda och att världen går att förändra. Han är naiv och en optimist.
  
Lydia är däremot en realist. Hon tar dagen lite som den kommer. Hon gifte sig med en man hon inte älskar (vilket i och för sig inte var helt ovanligt på den tiden) för att ingen annan fanns där och det trots att hon fortfarande älskade Arvid. Efter att Arvid och Lydia haft en längre fortgående affär behöver Arvid åka iväg. Lydia känner sig ensam och har en till affär; den här gången är det Arvid hon sviker.

Arvid tänker att han kan ha affärer hit och dit, men att allting ordnar sig. Lydia däremot, förstår konsekvenserna av hennes handlingar. Därför passar det Lydia mer att ha en affär, än vad det passar Arvid.

Arvid - Vi ska älska varandra alltid, alltid.
Lydia - Eller åtminstone till imorgon bitti.

Arvid är en idealist och en drömmare.  Han går runt och drömmer om att Lydia ska söka upp honom i nästan 10 år, istället för att bara göra det själv.
Att vara drömmare och idealist passar inte Arvid. Han har alltså en massa tankar och idéer om vad han vill ska hända, men han förmår inte sig själv att uppfylla sina önskemål. Han tror att det bara ska hända av sig självt.

Miljöerna är noggrant beskrivna. Det gör att karaktärerna som befinner sig i miljön blir mer verklighetstrogna.
"Arvid Stjärnblom hade hyrt ett möblerat rum vid Dalagatan. Det var litet och tarvligt möblerat, men det hade en stor och fin utsikt åt väster över Sabbatsbergsområdet och gråstensbergen på Kungsholmen, där staden tog slut"

Jag har stor respekt för min bok. Jag förstår hur svårt det måste vara att vara författare. Att lyckas få med så mycket saker som person och miljöbeskrivningar, citat och att samtidigt få allting att hänga ihop; att få det att bli verklighet. Dessa detaljer som Hjalmar Söderberg lyckats få med, fick mig att älska boken redan efter att ha läst en tredjedel av den. Jag nämnde i tidigare inlägg hur han binder ihop en början med ett slut (se stycke fem och sex). Citat, metaforer och poesi finns med i en stor del av boken. Precis som jag själv får dra en slutsats om vilka karaktärerna är, får jag dra en slutsats om hur citaten, metaforerna och poesin hänger ihop med det som händer i boken.

//Hanna vP