Klassiker - Fadren 

Jag läser boken Fadren, en klassiker skriven av August Strindberg och som utspelar sig i det sena 1800-talets Sverige. 

En grund till att kunna förstå detta inlägg lite bättre är att den här boken är ett skådespel. Det vill säga att man inte läser om någon karaktärs tankar, utan bara vad de gör, säger, har på sig och var de befinner sig. Det har gjort att det blivit mycket svårare att komma in i boken och lära känna rollerna, då allt bara började med en grå, oförklarlig scen. Däremot har detta byggts på med bokens gång och man märker succesivt med alla diskussioner hur läget mellan rollerna ligger till, men framför allt vilken lojalitet de har.

Mina förväntningar på boken var från början otroligt lågt ställda, och orsaken till det var bland annat att jag tyckte den förre ungdomsklassikern jag läste; Skattkammarön, inte var något underverk direkt. Den allra främsta anledningen var dock att jag hade hört andra säga att författaren August Strindberg inte var den bästa (kanske av min svensklärarinna, hmh). Lustigt nog var det också därför jag valde just den här klassikern - jag ville helt enkelt se hur "dålig" August Strindberg var. 

"Vad som gör min bok till en klassiker?" är en fråga som blir tydligare och självklarare ju kängre tid som går. För visst är det så att nu när jag redan läst en klassiker innan den här, kan jag lättare dra paralleller till mitt liv och världen runt omkring. Dessutom får vi alla mer livserfarenhet och kunskap med tidens gång, och jag tycker att varje dag ger mig mer lärdom om varför normer blivit normer och varför vi lever som vi gör idag, som jag sedan kan koppla till klassikern. Det här med normerna är lätt att urskilja i speciellt den här klassikern, där kvinnorna tragiskt och tydligt värderas mindre än männen, vilket vi ser även i dagens samhälle. Däremot är skillnaden enorm, då man i den här boken
gör det så självklart att kvinnor uppenbarligen är mindre värda och inte har samma rättigheter som män. Till exempel i den här scenen:
"RYTTMÄSTARN Barnen skola uppfostras i fadrens bekännelse, enligt gällande lag.
LAURA Och modren har ingenting att bestämma i den frågan.
RYTTMÄSTARN Ingenting alls! Hon har avträtt sina rättigheter mot att mannen drager försorg om henne och hennes barn."

Om alla i klassen skulle läsa den här boken, ät jag övertygad om att nästan alla skulle tycka det var ett  omodernt och kryptiskt språk. En faktor till det, är förstås att boken är skriven för så länge sedan, då språket förändras med tiden. Det som allra mest försvårar språket i boken, enligt mig, är ordvalet. Visserligen kan man förstå och se sammanhang när man stöter på ett obekant ord i en mening, men när det ibland är fler än ett sådana ord i en mening, blir det obegripligt. Som till exempel i den här långa repliken:
"RYTTMÄSTARN Nu förhåller det sig med min sjukdom på detta sätt: mitt förstånd är orubbat, som du vet, så att jag både kan sköta min tjänst och mina åligganden som far, mina känslor har jag ännu något i min makt, så länge viljan är tämligen oskadad; men du har gnagt och gnagt på den att den snart släpper kuggarne och då surrar hela urverket opp baklänges."
Jag vet inte vad ni säger om det, men för mig är den där meningen ett enda stort frågetecken..

I och med man som läsare inte får veta något om rollernas tankar i boken, blir det oerhört svårt att lära känna någon av personerna och eventuellt identifiera sig med någons åsikter. Man får däremot mer kontinuerlig kunskap om rollerna eftersom replikerna och beteendena förstås ger glimtar om vilka de är som personer.
Om vi ser till miljön i boken istället, så är det väldigt enformigt. Det jag menar är att alla scener (motsvarigheten till kapitler) i princip utspelar sig på samma ställe, med samma dekorationer och med samma roller. Det får man veta inför varje scen, där det står en kort beskrivning av just dessa saker. Vanligtvis börjar scenerna ungefär såhär:
"Ryttmästarn och pastorn i skinnsoffan. Ryttmästarn i släpuniform och ridstövlar med sporrar. Pastorn
 svartklädd, med vit halsduk, utan prästkragar; röker pipa.
Ryttmästarn ringer."

Efter vad jag har läst hittills, kan jag inte säga att jag älskar boken, då jag egentligen inte har fastnat för klassiker överhuvudtaget. De är viktiga för livet, då kan man relatera till livet och även till varandra, men frivilligt skulle jag hellre läsa andra böcker, gärna lite nyare.
Jag är däremot positivt överraskad över boken så långt, och inte för själva historien då, utan mer för att jag drar lärdom av den men också för att den är så speciell och skiljer sig så mycket från andra klassiker.

God kväll - Alex CM