Skilda vägar - Avsked vid vägskälet

Snart kommer vi att gå skilda vägar, vår lärare och oss, men Ylva du är alltid välkommen, välkommen att hälsa på, att kolla på bloggen och att kommentera så klart! Du har lärt oss så mycket; grekisk mytologi, folktro, sagor, referat & annat gott och vi är tacksamma för all kunskap som vi fått. Vår tid är dock över nu, och du lämnar plats för någon annan. Inget blir densamma mer, men ändras inte varje dag när den byts?  

Tack för att du varit en axel att gråta på, men du har skapat många tårar också, vi är ledsna över att du går men vissa av oss är nog inte det. Dock kan bara en kraftfull karaktär, som du är, skapa så mycket kärlek och hat för det är så vi människor fungerar, motsägelser i det mesta, vi är livet men alla vi bär ett frö av döden i oss. Du är älskad, du är hatad men du har lämnat ett spår efter dig. Ett spår som efter ett tag kommer att spolas bort av tidens vatten fast kanske kommer vi alltid minnas dig för det finns många, så många saker vi har lämnat efter oss som alltid kommer att påminna om dig, om oss just nu i denna stund, eller för ett tag sen när vår resa tillsammans började. Det finns så mycket jag vill säga men hur får man ner två år av minnen med bara ord, det skedde bra saker, det skedde dåliga och så skedde saker som var varken eller, men alla dem har en plats, viktig om så liten i historien om oss men det är bara delvis av vad det här är. Detta är ett avskeds ord, en påminnelse om det förflutna och en önskan att du får en vacker framtid, detta är vad som finns under masken vi alla har på oss, visar delar av vårt sanna jag som jag hoppas inte sårar.

Vi vet inte hur den nya läraren kommer att vara, kanske lika bra som du, kanske bättre eller sämre men en sak vet vi, det kommer inte vara du. Den nya läraren och du har dock något gemensamt för båda ni kommer att bli hatade och älskade för alla är vi olika, vi tycker alla olika saker om samma människor men en sak är säker ifall någon är hatad så är den också älskad, det är vad jag tror på åtminstone.
Jag och många andra kommer att sakna dig, men vi kommer att gå vidare för det är vad människor gör. Omgivningen, personerna ändras men även ifall det gör ont, även ifall vi tror att vi inte kommer att klara oss utan den personen så går vi vidare för även ifall vi ofta kollar tillbaks, återblickar på det som en gång var så har vi gått framåt för tiden den står inte still, inte ens för oss. Vi går steg efter steg ända tills vårt sista andetag, men än lever du fortfarande kvar i minnen ända tills de också har blivit glömda.

Jag hoppas att du får en lycklig framtid, att allt kommer att gå bra men varje liv har både ont och gott så jag hoppas också på att ifall du faller så reser du dig upp igen, starkare än innan du föll, för det som gör oss starka är inte att vi aldrig faller utan att vi när vi fallit reser vi oss upp igen, klokare så att vi inte faller på samma sten ännu en gång. Tack för allt du har lärt oss under de här två åren, det har varit roligt och lärorikt. "Non scholae sed vitae discimus"  
Tack för att du varit med och stöttat oss, det är synd att du inte kommer att vara med hela vägen tills vi gått ut nian, men du kan fortfarande vara med, kanske inte helt men åtminstone delvis ända till slutet. 

PS. Alla som vill kan skriva något med. 

"Må vinden putta dig fram, men stanna upp ibland och vänd dig om, se allt vad du gjort under tidens gång, men stanna inte för länge och längta inte tillbaks utan gör det framför dig till något underbart." (Egen dikt)

Tankar om min bok - Den siste mohikanen, blogginlägg 2 och 3

Inlägg: 2

Jag börjar komma in i boken, jag förstår mer vad boken handlar om och det börjar bli både mer intressant men också enklare att läsa när du har en ide om boken handlar om. När jag skrev det första blogginlägget så förstod jag inte handlingen och det kändes lite som att jag bara läste ord.

Jag anser att språket har en lika stor påverkan på mig nu som förut, men jag har det fortfarande svårt att förstå sättet författaren har skrivit boken på och sen dyker det upp några ord ibland som jag aldrig hört talas om.

Boken har varit ganska tråkig än så länge men en sak som jag förväntar mig av boken är att det börjar hända lite mer stora betydelsefulla händelser som kan ändra på saker och ting, t.ex ett mord. Huvudhandlingen i boken är att en engelsk major ska transportera 2 damer från Fort Edward till Fort William Henry. Vandringen blir aldrig riktig intressant som ett äventyr. 

Jag tycker att författaren beskriver miljöer, saker och personer väldigt bra detaljerat, ett ex på en beskrivning: "Hans huvud var stort men axlarna smala, hans armar var långa och hängande medan händerna var små, nästan som ett barns. Hans ben och lår var tunna nästan till avtärdhet, men om extraordinär längd, och hans knän skulle ha bedömts som enorma om de inte hade överträffats av de otroligt stora fötterna". Det är en välskriven och detaljerad beskrivning från sida 15. i boken.

Jag har inte kunnat komma på någon anledning till att "den siste mohikanen" är en klassiker än. Jag har funderat på om de har med rasismen att göra och att det finns en skillnad på mörkhyade och ljushyade, men jag har inte kunnat dra någon slutsats än.

Jag avslutar det här inlägget med att säga att jag inte älskar min bok men jag hatar den inte. Anledningen till att jag inte är förtjust i boken är för att jag har haft en riktig seg början, men det är inte ovanligt eftersom de flesta säger så är det oftast lite tråkigt i början och svårt att förstå men att det blir enklare och mera intressant ju djupare du kommer in i boken.

Inlägg: 3

Som jag har skrivit i de tidigare inläggen så beskriver författaren miljöer och andra saker väldigt bra och detaljerat så man får en förståelse för hur saker ser ut. I början av boken underlättade författaren det väldigt mycket för mig och såklart andra som läser boken genom att han beskriver saker väldigt tydligt och bra.

Jag tycker fortfarande att språket är lite svårt att förstå även om jag har kommit till slutet av boken, Jag tycker inte att språket har ändrat sig under bokens gång och det finns fortfarande vissa meningar som jag inte förstår men metoden till att förstå är att förstå hela sammanhanget.

Den här boken nådde inte upp till mina förväntningar. Jag tycker att boken var lite tråkig då och då men annars var den okej. Det kom liksom stunder då inget hände och allt stod stilla. En anledning till att jag inte gilla den här boken är för att jag inte gillar den här typen av bokgenre. "den siste mohikanen" är en klassisk roman. Jag är extremt kräsen när det gäller att hitta intresse för en bok och oftast när jag hittar intresse för en bok så brukar genren vara deckare. Jag har aldrig läst en klassisk roman förut och jag skulle inte säga att den väckte ett stort intresse hos mig. Jag hade förväntat mig av boken att det skulle hända mer äventyrliga saker eftersom att min bild av indianer är att de är lite farliga och äventyrliga. Så jag tycker att "den siste mohikanen" var medelmåttig,

Jag har inte dragit en slutsats på varför "den siste mohikanen" är en klassiker och jag tror inte jag kommer kunna det heller. Jag tror dock på att det har med rasism att göra som jag skrev i det tidigare inlägget. Jag tror att man kan dra paralleller mellan rasismen det var då i boken och det är nu. Jag tror att boken försöker säga lite att hudfärgen spelar ingen roll, alla människor är lika värda. Det kanske inte alls har med rasismen att göra men det är det jag kunde relatera boken till iallafall.

//Alex S

Den allvarsamma leken

Jag ska nu skriva mitt tredje inlägg angående boken "Den allvarsamma leken", Hjalmar Söderberg. 

Jag har i mina två tidigare inlägg skrivit om bland annat om mina förväntningar på boken,
kommenterat språket, miljöbeskrivningar, personbeskrivningar, vad som gör min bok till en klassiker och sist men inte minst: varför jag älskar min bok.
Nu sitter jag här och läser igenom de gamla inläggen och inser en sak: jag har inte kommenterat en enda sämre sak om min bok alls; det är bara ros!
Och allting i livet kan ju inte vara felfritt och helt underbart, så därför tänkte jag nu i mitt tredje inlägg kommentera "vad jag skulle ändra med min bok om jag kunde".

En sak som jag ett flertal par gånger kom på mig själv med att göra under tiden jag läste, var att störa mig något otroligt över det faktumet att karaktärerna i boken skulle låta andra personers åsikter påverka deras beslut och handlingar. Ett exempel på det är när Dagmar, Arvids älskare hävdar att hennes familj fått reda på deras affär. Till sin pappa hade hon i panik sagt att hon och Arvid i själva verket var "hemligt förlovade". Dagmar och Arvid gifte sig därför, mot Arvids vilja - allt detta på grund av rädsla över idén om vad andra ska tycka. Hur man kan låta andra människor få påverka ens liv på det sättet kan man verkligen undra. Borde inte Söderbergs karaktärer visa upp ett ännu större mod och ha ännu större ambitioner att uppfylla sina drömmar?

Det Söderberg samtidigt gör är att ifrågasätta dessa "auktoriteter" och de som begränsar karaktärernas liv, även om han vågar göra dem lika fullt ut moderna och fria som vi människor är idag.

Det är å andra sidan just här boken blir verklighetstrogen; om Arvid och Lydia hade gjort så som de själva hade önskat, alltså vara med varandra hela tiden, hade boken inte varit lika intressant!
Detta är ännu en sak som jag tycker gör min bok till en klassiker.

Hanna vP

Huckleberry Finn

3.a inlägget

Mina förväntningar på boken

Jag blev otroligt besviken på bokens slut. Eftersom boken hade varit mycket bra förväntade jag mig ett nära otroligt slut men som sagt blev jag besviken.

Händelsen är att Jim (mannen Huck har rest med) har blivit fängslad av Tom Sawyers släktingar och samtidigt som Huck och Tom bor hos dem ska de försöka befria Jim. De lyckas med det mycket enkelt för att han sitter bara i ett låst skjul.

Efter det är det 5-6 sidor meningslöst prat. Boken slutar med att man får veta att det är en dagbok. 

Språket

Jag har inte märkt någon förändring i språket.

Beskrivningar

Jag har inte märkt en förändring här heller.

Vad är det som gör min bok till en klassiker?

Det som gör min bok till en klassiker är att den har ett djupt budskap om frihet även om att budskapet kan tolkas fel genom att i boken demonstreras frihet genom att man inte skall följa lagar förutom lagen som säjer att man inte ska döda.

Gillar jag min bok?

  Faktum är att jag nästan hatar min bok för att på sätt och vis känner jag mig sviken.

Huckleberry Finn

2.a inlägget

Förväntningar

Mina förväntningar har höjts ju längre jag har läst så jag hoppas nu på ett väldigt bra slut även om boken stundtals har gjort mig besviken t.ex. när Jim (en förrymd slav) och Huckleberry driver med floden och krokar nästan med ett vrak av en ångbåt. Huck (Huckleberrys smeknamn) smyger sig ombord och upptäcker att det finns tre kriminella som rånat en plats (framgår inte tydligt vad de har rånat). Två av rånarna planerar på att fly från den tredje då han hotar att skvallra. Detta hade kunnat utvecklats till en hårresande scen men istället flyr Huck bara därifrån. Liknande scener har utspelat sig då det hade kunnat utveckla sig till något mycket spännande men sedan bara ebbat ut.

Språket

Språket har inte förändrats sedan mitt sista inlägg.

Beskrivningar

Personbeskrivningarna har blivit färre och mer vaga fast miljöbeskrivningarna har samma otroligt höga status.

Vad är det som gör min bok till en klassiker?

Den har lästs av alla efter kommande generationer ända sedan den skrevs för 132 år sedan.

Gillar jag min bok?

Ja,  jag gillar min bok mer och mer ju längre jag läser.

   

 

Den allvarsamma leken

Hjalmar Söderberg

I det här inlägget tänkte jag kommentera person och miljöbeskrivningar i min bok "den allvarsamma leken". Samt varför min bok är en klassiker och varför jag älskar den. 

Ett inlägg som jag under tiden som jag läst boken sett fram emot att få göra. Bland annat på grund av hur Hjalmar Söderberg skildrar riktiga människor och viktiga och riktiga problem. Hur boken registrerar detaljer från samtiden likt en kamera. Trots att den är skriven för drygt hundra år sedan träffar den så rätt. En sådan bok är alltid aktuell - det är det som gör min bok till en klassiker. 

Karaktärsbeskrivningarna sker genom att Hjalmar Söderberg låter sina karaktärer göra och prata om saker utan att tala om exakt vilka de är och varför de gör som de gör. Det får vi som läser boken då själva försöka räkna ut.
Jag gillar det. Det får mig att förstå karaktärerna på ett mer personligt, verklighetstroget sätt och jag får använda min hjärna för att dra egna slutsatser. Dessutom blir jag lite extra nyfiken!

Huvudkaraktären heter Arvid Stjärnblom. Han är i början av boken en ung man som just ska påbörja sitt provår på Norra Latin, efter att ha spenderat sommaren med sin nyfunna kärlek: Lydia Stille.

Det är en tredjepersons-berättare. Under de 15 första sidorna får vi mestadels följa Lydia och hur hon tycker och tänker. På slutet av den första "perioden" eller "kapitlet" får vi höra hur de båda tänker angående att Arvid ska åka iväg till huvudstaden Stockholm; "Jag kan vänta" hade Lydia sagt till Arvid; "Jag tål inte tanken att någon går och väntar på mig" hade Arvid då tänkt.

Arvid ska senare komma att ångra den tanken.
"Plötsligt mindes han sin tanke den gången hon hade sagt: jag kan vänta. Han ville inte ha någon som gick och väntade! Nu hade han ju fått det som han ville. Det gick ingen och väntade på honom. Ingen alls
--- tjutande som en vild tjur kastade han sig i soffan"

Under resten av boken får vi mest följa Arvid och hans liv och där även hur han drömmer om att återförenas med Lydia en dag. Lydia gifter sig och skaffar barn med en äldre man; Arvid gifter sig mot sin vilja med en kvinna och skaffar barn även han.

Arvid är en idealist. När han och Lydia återförenas efter ca 10 år tror han att de en dag kommer att få varandra; trots att båda två är gifta. Han är svekfull men tror trots allt att allt kommer lösa sig och att alla människor är goda och att världen går att förändra. Han är naiv och en optimist.
  
Lydia är däremot en realist. Hon tar dagen lite som den kommer. Hon gifte sig med en man hon inte älskar (vilket i och för sig inte var helt ovanligt på den tiden) för att ingen annan fanns där och det trots att hon fortfarande älskade Arvid. Efter att Arvid och Lydia haft en längre fortgående affär behöver Arvid åka iväg. Lydia känner sig ensam och har en till affär; den här gången är det Arvid hon sviker.

Arvid tänker att han kan ha affärer hit och dit, men att allting ordnar sig. Lydia däremot, förstår konsekvenserna av hennes handlingar. Därför passar det Lydia mer att ha en affär, än vad det passar Arvid.

Arvid - Vi ska älska varandra alltid, alltid.
Lydia - Eller åtminstone till imorgon bitti.

Arvid är en idealist och en drömmare.  Han går runt och drömmer om att Lydia ska söka upp honom i nästan 10 år, istället för att bara göra det själv.
Att vara drömmare och idealist passar inte Arvid. Han har alltså en massa tankar och idéer om vad han vill ska hända, men han förmår inte sig själv att uppfylla sina önskemål. Han tror att det bara ska hända av sig självt.

Miljöerna är noggrant beskrivna. Det gör att karaktärerna som befinner sig i miljön blir mer verklighetstrogna.
"Arvid Stjärnblom hade hyrt ett möblerat rum vid Dalagatan. Det var litet och tarvligt möblerat, men det hade en stor och fin utsikt åt väster över Sabbatsbergsområdet och gråstensbergen på Kungsholmen, där staden tog slut"

Jag har stor respekt för min bok. Jag förstår hur svårt det måste vara att vara författare. Att lyckas få med så mycket saker som person och miljöbeskrivningar, citat och att samtidigt få allting att hänga ihop; att få det att bli verklighet. Dessa detaljer som Hjalmar Söderberg lyckats få med, fick mig att älska boken redan efter att ha läst en tredjedel av den. Jag nämnde i tidigare inlägg hur han binder ihop en början med ett slut (se stycke fem och sex). Citat, metaforer och poesi finns med i en stor del av boken. Precis som jag själv får dra en slutsats om vilka karaktärerna är, får jag dra en slutsats om hur citaten, metaforerna och poesin hänger ihop med det som händer i boken.

//Hanna vP

Blogginlägg

Älskar du din bok? Varför? Varför inte?

Jag är vet inte om jag älskar min bok eller inte..
Jag tycker att det är kul att ha läst den då jag känner att det hör till allmänbildningen att ha läst den, och jag skulle gärna vilja läsa den Anne Franks dagbok som inte är lättläst för att kunna se vilka skillnader det är i de två böckerna.
Men det är inte en sådan bok som jag vill läsa om och om igen flera tusen gånger för att jag tycker att den är så bra.

/Erika

blogginlägg

Beskrivningar (person och miljö)

Eftersom att min bok är en dagbok är det inte särskilt många beskrivningar på miljön och personerna då Anne Frank troligen inte hade tänkt att någon annan än hon själv och kanske någon i hennes familj skulle läsa den när hon blev äldre.

Språket

Eftersom att jag läste den lättlästa versionen av Anne Franks dagbok är språket enkelt skrivet.
T.ex. används bara nutidsord, meningarna är korta och är inte alls så beskrivande som i den oavkortade utgåvan.

Meningarna i den lättlästa versionen känns hårda och det är inte lika lätt att sätta sig in i Annes känslor och liv.

/Erika

Blogginlägg

Förväntningar på boken

Jag har inte några större förväntningar på boken.
Jag vet att boken inte kommer ha något spännande slut. Om det hade funnits ett lite mer spännande slut tror jag att jag hade haft lite större förväntningar på boken. Så anledningen till att jag valde Anne Franks dagbok var för att jag gärna ville veta vad en tonårig flicka tyckte och tänkte under andra världskriget. Hur det var att vara instängd i ett rum med samma personer i 2 år. Och kanske till och med känna igen mig i några av hennes tankar och känslor.

Vad i din bok är det som gör den till en klassiker?

Jag tror att anledningen till att Anne Franks dagbok är en klassiker är för att den är skriven under en viktig tidsperiod för mänskligheten, och att det är ett sorts bevis för oss som inte var med under andra världskriget eller precis efter att den verkligen har existerat.

/Erika

Anne Franks dagbok nr 3- Emma

Anne Franks dagbok är en bra klassiker, men ovanlig eftersom det är en verklig berättelse. En dokumentär över en av historiens hemskaste förföljelser och krig. En klassiker som utmärker sig och är annorlunda helt enkelt. Ingen skönlitteratur som Oliwer Twist eller Röda nejlika osv.
Jag tycker också att det är en klassiker eftersom den lever vidare från generation till generation. Den är tidlös och aktuell eftersom den speglar dagens samhälle. Krig och flyktingar är fortfarande ett aktuellt ämne, det sker än i dag.

Jag tycker om Anne Franks dagbok för att hon berättar en väldigt rörande berättelse som fångar en när man läser. Det var samtidigt lite jobbigt att läsa eftersom hon verkligen fick gå igenom allt i boken. Jag tycker alla bör få läsa Anne Franks dagbok i skolan eftersom den är så viktig!

Emma

Sista inlägget, Gott och blandat /Arvido

Nu ska jag sammanfatta mina slutliga tankar om boken i detta sista inlägg. Jag älskade boken! Jag tyckte att den var intressant, spännande och att den var lärorik. Jag gillade hur George Orwell lyckades ändra människor som var aktiva under den Ryska revolutionen till djur. Det finns andra laddade metaforer som till exempel att en granngård betyder ett annat land. Hästen Mollie representerar den bekväma medelklassen. Hon hade inget emot revolutionen i början, så länge hon fick behålla sina privilegier dvs tjusiga hårband, rosetter och framförallt sockerbitar. Till slut orkar inte Mollie med livet utan socker och rymmer till en granngård alltså utomlands i hoppet på ett sötare liv. Sockerbitar var i sin hand extra förmåner från tsaren till medelklassen och bonden Jones ska alltså föreställa tsar Nikolaj II som i verkligheten tvingades att abdikera och blev slutligen dödad tillsammans med sin familj. Men Orwell tvingar Jones att dö av alkoholism. Kan alkohol betyda maktmissbruk? Några år efter djurupproret använder Napoleon alkohol för första gången och det är då som jag inser att författaren försöker förmedla att Napoleon korrumperades av makten. Djuren blir nu medvetna att de har blivit lurade av Napoleon och Tjalle.

Det intressanta är att miljön i boken är rätt så abstrakt. Vi vet att handlingen utspelar sig på en gård i Irland eftersom att djurens kampsång lyder följande " O Englands djur O djur på Irland". Varför valde Orwell just Irland? Kan det vara för att mildra sanningen? Att inte utmana? Stalin dog inte fören 1955.

 Det sista jag skulle vilja ta upp är det ständiga bygget av vindkraftverket. Det förstörs
 om och om igen men djuren kämpar fortfarande på för att bygga upp det på nytt. Jag antar att vindkraftverket skulle föreställa Sovjet Unionen och att det rasade under andra världskriget. Andra världskriget är alltså slaget vid ladan när Frederics män kommer och attackerar gården och spränger sönder vindkraftverket. Frederics män blir sedan bortjagade av djuren på gården. Frederics gård motsvarar i min mening Nazi Tyskland. Faktum är att vindkraftverkets förstörelse distraherade djuren och fick dem att glömma orättvisorna och sitt misär.

 Jag kan fortsätta att grubbla om romanens metaforer men jag är trött godnatt Fröken och alla andra barn.

/Arvido

Anne Franks dagbok 3- Lisen

Boken jag läste var Anne Franks dagbok. Jag har valt den för att jag brukar uppskatta filmer och böcker baserade på självbiografier då de blir mer verkliga och man kan känna igen sig i fler situationer. Man får även lära känna personen bakom rubriken, vilket i många lägen kan skilja sig från vad man tror. Klasskamrater som hade läst Anne Franks dagbok ansåg att den var bra på många olika sätt. Till en början förstod jag inte alls vad alla tyckte var så bra när det enda som skrevs var saker som vad de åt, konflikter osv. Det eftersom det inte händer så mycket när man bor inne på samma ställe med samma personer varje dag i 2 år.

Den åsikten varade tills jag läste en del ur den tunnare boken där de hade samlat det intressanta. Dock tror jag att originalboken skulle varit lika intressant då de stora upplevelserna skulle skrivas mer detaljerat. Men då krävs det att man orkar ta sig genom den första delen. När jag började läsa den kortare versionen kunde jag inte sluta läsa, det hände saker hela tiden och jag gillar att även ifall jag visste hur boken skulle sluta så visste jag inte vad som skulle hända där emellan. Så är det nog med det flesta böcker. Om jag ska svara på frågan ifall jag älskade boken skulle jag absolut svara ja. Den är obehaglig på ett spännande sätt som jag älskar. Dock var det tråkigt att det var så mycket detaljer i originalet och så lite känslor i den tunnare boken. 

Jag gillande även att hon inte döljde något i hennes liv i sin dagbok. Det eftersom man då får veta mer om Anne ex skriver hon "Det är hemskt obehagligt för mig att behöva säga det här till dig, men varför inte göra det nu när jag vet att det är sanningen.  Min lättare, ytligare sida kommer alltid att hinna undan den djupare och därför ständigt avgå med segern". Det märks tydligt vad för roll hon hade i familjen  och man märker att hennes omgivning påverkar hennes egna tankar om sig själv som tex. Fru van Daan talar om vilka brister Anne har. Jag tror att det gör Anne mer osäker och begränsad.

// Lisen 

Till jordens medelpunkt - Ella

Jag tror att alla böcker på ett eller annat sätt innehåller kärlek. Antingen är det mellan två älskare eller så kan det vara mellan två släktingar.
I den här boken har jag läst hur Axel och hans farbrors relation utvecklas och fördjupas under deras äventyr mot jordens mittpunkt.
I början tyckte jag inte riktigt om någon av deras karaktärer och hur deras personlighet var uppbyggt, men under bokens gång insåg jag att dem är motsatserna till varann och faktiskt balanserar ut varandra.
Axel har gått från att vara kritisk hela tiden, till att se situationen från två håll och börja njuta av resan, medan farbrorn har faktiskt visat att han har två personligheter... I början kunde jag bara läsa om professorn Lidenbrock som var intresserad av mineralstenar och var rätt hård mot sin hembiträde och brorson, som sedan utvecklades till/visade sidan som en mer kärleksfull person som bryr sig om Axel.

Precis som i sagor finns i denna bok en "hjälpare". Denna hjälpare heter Hans som de träffade på Island. Hans är bärare och utan honom hade deras äventyr aldrig lyckats. Han var den som räddade dem i nästan alla komplicerade situationer och utan honom hade de inte överlevt en vecka. Men eftersom detta inte är en saga, dör (som tur är) inte Hans.

När det kommer till språket har jag ändrat lite uppfattning. Den är såklart fortfarande översatt och moderniserad, men kanske inte så nyligen som jag trodde...
Språket är relativt modernt och jag har inte alls haft svårt att förstå texten, men det finns några exempel som visar att boken är lite gammaldags ändå.
"Adertonde kapitlet".
Jag har läst nog med böcker för att veta att man inte brukar skriva så, utan artonde...
Boken är skriven med en "jag-berättare" (alltså en första personsberättare) och hela boken ses då genom Axels ögon.
"Sätt dig där och skriv, tillade han och pekade på bordet.
Jag var färdig på ögonblicket."


Mina förväntningar på den här boken, som jag sa i förra inlägget, var att ge det 50 sidor... Och det gjorde jag! Efter 100 sidor blev det intressant...
Jag var fullt medveten om att det är så här Verne bygger upp sina böcker (vilket är lite konstigt för man borde väl vilja att läsaren ska bli intresserad redan på första sidan?) Och därför höll jag ut och väntade på sidan då de skulle stiga ner i vulkanen. Mer exakt sida 121.
När jag nu läst ut hela boken tycker jag inte att den var dålig, den var faktiskt rätt så bra! Efteråt när man fått en helhets bild förstår man den mer.

Några saker jag dock inte förstår i denna bok är alla annorlunda miljöer och varelser de möter på.
Boken var ändå rätt så realistisk först; dem bor i Hamburg i Tyskland på senare 1800-talet. Axels farbror är professor och visst de ger sig ut på ett lite halvgalet äventyr men att de skulle se växter och djur, levande djur, som skulle dött ut för många många miljoner år sen? Som på något sett skulle överlevt just där? Utan att bli upptäckta? Eller hur kunde deras flotte flyta på "en slags lavadeg som nu ska förs oss till med sig till kratermynningen" utan att typ, brinna upp? Eller hur de kunde överleva en jordbävning OCH ett vulkanutbrott...? Nja antingen hade Verne en väldigt livlig fantasi eller så gjorde han karaktärerna lite galna... Eller så kanske Verne bara är låååångt före vår tid och i framtiden kanske forskare upplever detta med...?

Jules Verne är en otroligt intelligent författare. Man märker att han är väldigt allmänbildad då han skriver olika språk i boken som latin, danska, tyska, isländska m.m.
Man ser även att han är mycket intresserad i NO, då minst 25% av boken är  NO hit och NO dit. Han visar att han är smart och kreativ, nästan som en forskare faktiskt.
" - ja, mina herrar, allt detta känner jag till! Jag också att Cuvier och Blumenbach bland dessa ben helt enkelt känt igen sådana som härrör från kvartärtidens djur, bland annat mammuten. Men i det fall som vi nu har framför oss skulle redan ett tvivel vara en skymf mot vetenskapen!"
Verne har tagit sina NO kunskaper och satt i professorns karaktär.
Dock är Verne en duktigt författare och gör det hela intressant att läsa; han gör om kall, hård fakta till något litterärt som är kul att läsa. Lärorikt är det också.

Men skiljer sig den här boken från den förra klassikern jag läste av samma författare? Jodå..
Jag är glad att den här boken hade lite motgångar och problem på vägen; att allt inte bara flöt på utan problem.

Nu mot slutet skulle jag vilja lyfta det vi pratade om idag under svenskan; att för att en bok ska vara bra måste man få tillit mellan författaren och läsaren!
När jag läser en bok är egentligen det som är avgörande om boken är bra eller dålig.
Går allt bra och inget händer och om jag kunnat förutspå vad som skulle hända är boken inte bra! Författaren måste skriva så att det är motgångar, att det händer bra men också dåliga saker; precis som i verkliga livet. För då litar jag på författaren.
Vissa gånger vill jag bara kasta boken i väggen och lägga mig i ett hörn och gråta för att något händer som jag inte vill, som när huvudrollen gör ett stort misstag eller liknande. Men när jag läst ut boken inser jag att hade inte det där hänt hade inte nästa sak hänt och då hade den slutat som den gjorde.
Tillit är otroligt viktigt mellan författaren och läsaren, och på nåt sätt har Jules Verne ändå lyckats med det i den här boken. Rätt så bra i alla fall...

Om vi återgår till det jag sa förut om sagor... Såklart slutar denna bok med att Axel och hans Farbror återvänder till Hamburg utan en skråma. Axel gifter sig och Farbrorn blir en snäll, hederlig man som många beundrar. "Och så levde de lyckliga i alla sina dar..."

Blogginlägg 3 (En liten kärlekssång)

Jag gillar boken mer och mer ju längre jag kommer in i den. Ju längre jag läser, desto mer lär jag känna och tycka om huvudkaraktären Rose. När jag läser ser jag världen mycket från hennes ögon och perspektiv. Mina tankar sätts igång och jag funderar mycket på Roses beslut och undrar hur jag skulle ha gjort. Jag kan också känna igen mig mycket i Rose på många olika sätt. Rose är inte perfekt till skillnad från hennes begåvade och vackra syster Diana som hon hamnar i skuggan bakom. Hon är inte lika vacker, osäker och kan göra många olika misstag i livet. Hon har varit det barnet som föräldrarna minst tycker om. Men samtidigt är det det som gör Rose mer tilltalande. Jag känner mig inte, och är inte heller "perfekt", och då kan jag på många olika plan, relatera till Rose. Hon är dessutom i ungefär samma period där jag är i livet nu. Mellan man är barn och vuxen. En period där man försöker hitta sig själv och lära sig om världen. Och därför kan jag känna igen den här osäkerheten och hennes oerfarna sätt att vara.

Förutom Rose har jag även fått lära känna "Tokiga Hilda" som många kallar henne för. Hon är egentligen död, men man får höra mycket av hennes tankar, liv och händelser när Rose går ner i en igenbommad källare i huset som hon och hennes syster hyr. Hilda hade nämligen bott i det huset som Rose och Diana tillfälligt bor i. Där hade Rose hittat massor av dagböcker från den tiden då Hilda levt. Under flera tillfällen i boken öppnar Rose dagböckerna och läser. Exakt det som Hilda skrev, skrivs i boken som man läser i snetext. Det är väldigt intressant att höra två historier samtidigt. Hilda hade haft ett ganska händelserikt liv med många starka och oförglömliga kärleksförhållanden. Ett där hon råkade bli gravid utan att vara gift som sågs som en allvarlig synd under den tiden. Eftersom Hilda skrev mycket känslomässigt om hur det kändes kunde då Rose lättare förstå sin och hennes systers kompis Dot, en väldigt speciell karaktär i boken. Hon blev nämligen också olyckligtvis gravid utan att vara gift. Rose hade tidigare dömt henne för att vara en ohygglig flicka.

I alla fall, Hilda skriver också om när hon skickades till sinnessjukhus av hennes vidriga pappa. Det är därför hon fick öknamnet "Tokiga Hilda".

Hon skriver mycket känslosamt om när hon skildes från sin nyfödda so. Och när hon och hennes pojkvän skildes ifrån varandra. När jag löser känner jag mycket att Rose känner ett band mellan henne och Hilda. Hon  förstår mycket av hennes historia vilket jag tycker är mycket fint och förgyller hela boken.

Boken är väldigt jordnära och jag kan relatera till den. Jag tror att många har böcker som har ett väldigt invecklat och oförstående språk, med en handling som svävar från verkligheten. Därför tror jag att man inte riktigt får en relation till boken som Ylva pratade om tidigare idag. Det är kanske svårt att relatera till en bok med ett språk som är urgammalt och har en övernaturlig handling. Till skillnad från det skulle jag säga att min bok är väldigt lätt att förstå och relatera till. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg, så är språket mycket enkelt vilket gör det lättare för mig att hänga med och förstå. Handlingen är också väldigt jordnära. Rose kan vara vilken tjej som helst, även i förfluten, modern och kommande tid. Jag tror att det inte bara är jag som kan relatera till henne, utan också många andra unga tjejer och kvinnor. Som jag nämnde tidigare tror jag att många kan relatera till att hon inte är perfekt bland annat, men jag tror också att det är många som gillar att läsa om kärlek kanske.

Det negativa med boken är att jag ibland kan känna att den är lite för lättskriven. Att den är lite ytlig. Författaren beskriver ganska enkelt om Roses känslor, men jag skulle vilja att hon utvecklade, skrev lite mer poetiskt och invecklat. För sådana böcker är jag galen i!

/Filippa :D

Tilda - Emma av Jane Austen

Jag kan inte tala om bokens slut än, inte heller om jag gillade boken eller inte, för problemet med böcker även om man snart läst ut dem eller om man har kunnat gissa sig till bokens slut genom hela boken så kan man aldrig veta när The End kommer. Man kan inte heller avgöra hur de exakta orden i slut frasen ska vara. Om man inte är som jag och alltid läser sista sidan först, jag vet att för vissa kan det låta konstigt, men för andra alldeles självklart.
 Fråga mig inte varför jag gör det, det är bara så jag vet om böcker är bra eller dåliga, men jag känner också genom hela boken att det blir som ett mysterium om vad som händer i boken som sedan leder till slutet, men oftast så sker händelserna sidorna före slutet, men det är ändå kul att gissa och undra genom hela boken vad som kommer att hända som gör att allt förändras, som det i vissa böcker kan göra.


Nu tänkte jag skriva lite om min bok och inte bara om mina tankar utan tankarna i och kring boken.
Min bok är ingen beskrivande bok utan det är en bok som handlar om tankar.
Händelserna i boken kan ibland beskrivas med många olika medvetanden samtidigt och kan ibland berätta om vad personen ifråga har gjort under den händelse eller den tid där händelsen inträffade.
Jag tycker att det är intressant och roligt att få ta del av så många medvetande och tankar.
Vad det gäller beskrivningen av personer och miljö så finns det inte mycket att skriva. Jane Austen brukar inte så ofta skriva mycket om något annat än tankarna hos individerna. ibland så skrivs det om hur personer ser ut, talar eller beter sig. Men en sak som Jane Austen är väldigt bra på att skriva om är känslor. Hon kan skriva hela sidor med nästan ingen dialog alls utan bara känslor. Hela boken handlar egentligen inte så mycket om tankar utan mest om känslor.

En sak jag som jag inte förstår att när man i böckerna talar om att man kan läsa känslor i människors ögon, på de jag har känt i hela mitt liv är det lätt att läsa ut känslorna i deras ansikten detta gäller även för människor jag inte har känt så länge. Så jag kan inte alls relatera när de säger t.ex. "Jag kunde se smärtan i hans ögon", antingen är det jag som är en dålig läsare eller så är det uttrycket en fantasi om tankar som man förmedlar till ögonen.


Det var mina tankar för idag om boken Emma skriven av Jane Austen.


Av: Tilda Pettersson 7n

Therese Raquin//Alfred

Sista blogginlägget:
Jag har nu läst färdigt boken Therese Raquin som jag älskar starkt.
Det som jag älskade mest var slutet och det som hände då, det som hänt va att systerdottern Therese och vännen Laurent mördade Theres förra man (Raquins son) så att dem kunde gifta sig, men även fast dem hade gift sig så blev dem inte lyckligare för det. Dem började drömma hemska mardrömmar om deras offer och såg hallucinationer. Theres mor som de bodde me blev träffad av blixten och kunde varken röra sig eller prata men hon kunde höra de två mördarna prata om deras offer framför hennes öppna ögon (kommer prata mer om det sen).
I slutet bråkar dem så mycket att dem tänker börda varandra men det intressanta var att när de tänkte mötda varandra så beslutade dem att ta självmord istället på grund av sorg, vilket jag fan väldigt kul att läsa och att leva sig In i för författaren har verkligen gått in i detalj och man behöver inte ens läsa allt innan för att förstå deras känslor vilket gjorde det lättare att relatera till boken det blev lättare att fatta bokens innehåll i allmänhet.
Denna bok var också den första som fick mig att gråta när Laurent fick nog av katten och dödade den, men det som fick mig att gråta var sättet han förklarade det (har tyvär inget exempel) och det gjorde att man kunde relatera mer och känna mer Medlidande till katten.

Men det absolut mest intressanta i bokens slut var modern som bara satt och såg på när saker hände. Hon såg alla gräl som hände, hon såg all sorg och händelser, och hennes åsikter om saker och ting kom fram mycket tydligare än förr. Varke morgon och kväll var Laurent tvungen att värd upp och ner henne och han va ju mördaren till hennes son så att läsa vad hon tyckte om det var väldigt intressant. Hon förklarade också glädje när hon såg deras planer på att mörda varandra och kände skadeglädje varje gång Laurent försökte slå Therese vilket jag fann sympati för då de dödade hennes son som hon älskade med hela sitt hjärta.

I allmänhet var det en ytterst bra bok med intressant handling, många händelser och många moment m'am kan relatera till som i slutet när mamman fick skadeglädje när dem dessutom dig.
Språket var jätte bra, lätt att förstå och han hade ett bra ordförråd med några få franska ord med som. "Tete-a-texte" som betyder "ansikte mot ansikte".
Beskrivningarna var jätte bra och man kunde känna mycket medkänsla genom hela boken.

(Hade inga citat för har inga på lager)

Klassiker - Fadren

Beskrivningar
Efter att nu ha kommit längre in i boken och även fått en bättre bild om vad det handlar om, kan jag dessvärre inte säga att person- och miljöbeskrivningarna inte ändrats alls. Som jag redan avhandlat i ett tidigare inlägg här på bloggen, finns de inga detaljerade beskrivningar om vad rollerna gör i de olika scenerna, utan man får ibland bara veta vilka som deltar i scenen. Många scener introduceras med sådana här enkla beskrivningar:
"De förre. Nöjd."
Jag får som läsare veta vilka som deltar, men det känns som jag halkar efter innan jag ens börjat läsa. Om handlingen också har ändrats sedan förra scenen, blir det faktiskt otroligt svårt att hänga med.
I bokens första scener däremot, beskrivs bland annat: rummen de befinner sig i, dekorationer, vad de har på sig och förstås vilka som deltar i scenen. Ju fler scener som jag läser, desto mindre beskrivningar. Det kan förstås förklaras med att hela boken utspelar sig i ett fåtal rum. Det skulle ha framstått som oproffsigt om August Strindberg hade gett samma beskrivning till flera scener om och om igen.
Det som är viktigt för att jag åtminstone ska förstå någonting, är när det ibland kommer en kort beskrivning om vad rollerna gör i scenerna. Oftast är det bara ett fåtal ord, exempelvis:
"RYTTMÄSTARN (öppnar chiffonjén och sätter sig vid klaffen att räkna) Trettiofyra - nio, fyrtiotre - sju, åtta, femtiosex.
LAURA (in från våningen) Vill du vara så god..."
Att jag får veta att Laura i det här fallet kommer in från våningen, är en viktig detalj, då jag dels får veta att hon inte var där innan, men också för att jag ska förstå stämningen i scenen och dess kommande repliker. Den kanske hade varit annorlunda om Laura hade varit innan scenen började.


Älskar jag min bok?
Nej, jag kan definitivt inte säga att jag tycker den här boken är älskvärd. Jag kan däremot säga att jag är strakt överraskad av boken hade att bjuda på. Jag hade läst klassikern "Skattkammarön" innan den här, och den boken underträffade mina förväntningar, vilket i sin tur ställde låga förväntningar på den här klassikern. "Fadren" överträffade mina förväntningar, och det var ett sant nöje. Det har varit lärorikt för mig att läsa klassiker i ett allmänt perspektiv, och det har jag själv insett på dessa tre blogginlägg. Jag ser vissa saker som jag faktiskt inte såg innan.
Jag kan däremot med handen på hjärtat säga att det dröjer en tid innan jag läser en annan klassiker, om jag är tvungen att vara ärlig.


//Alex CM

Huckleberry Finn

Mina förväntningar på boken

Jag hade ursprungligen inga egentliga förväntningar på boken för att jag redan hade läst den.Trots det var ett antal år sedan omkring tre så trodde jag mej komma ihåg så gott som hela boken. Men när jag hade läst de,för att citera Axel,´´ Första femtio tråkiga och händelse lösa sidorna´´ så upptäckte jag att jag knappt kom ihåg en tredjedel av boken.

Språket

Språket är aningen gammaldags t.ex. ord som sturska. På sätt och vis gillar jag språket för för att gammaldags språk är för mig en check på att det är stor chans på att det är en bra bok för jag läser mycket och har hittills inte läst en riktigt dålig med gammaldags språk medans jag läst ett stort antal dåliga böcker med modernt språk. 

En gammalt ord som de använder är neger i ordets gamla betydelse alltså bara svart man till skillnads från idag då man blir hatad om man använder ordet neger. Jag har inget emot att de använder ordet neger för i boken betyder det bara svart man.

Beskrivningar 

Twain har skrivit t noggranna beskrivningar av  personer t.ex. Hucks far beskrivs som ´´ Hans hår var långt och tovigt och flottigt och hängde ner och man kunde se hans ögon blänka bakom det som bakom en klängväxt.´´ (Sju rader till om hans utseende)

Miljön har han dock inte beskrivit så noga.t.ex. ´´en tät skog´´. Det är hela beskrivningen på en skog där en av de mest spännande händelserna i boken utspelar sig.

Gillar jag min bok? 

Rent litterärt gillar jag min bok men att den tar upp tid på min fritid ogillar jag för att jag håller samtidigt på att läsa en annan bättre bok. 

Vad är det som gör min bok till en klassiker?

Den har ett budskap om frihet som lyser igenom hela boken. T.ex vill Huckleberry hellre få stryk varje dag av sin far än att bli inträngd i stadslivets trånga värld. 

Den är också gammal och har lästs av alla generationer sedan den skrevs 1884.

Bokinlägg 3 - Narnia (Del 2)

Huvudpersonernas utveckling:




Peter är äldst, så en sak som inte ändrats är att han tar hand om och skyddar sina syskon. ( Mest Lucy .)
Däremot så blir han modigare och modigare ju längre fram i boken man kommer. I slutet när han blir kung måste han ju `såklart` vara en modig krigare och beskydda sina syskon.

 

Susan tycker inte jag har ändrats så mycket, förutom att hon längre framåt enligt beskrivningen blir hon en vacker och finlemmad dam. Men en sak som har ändrats är att hon kan skjuta med båge.

Edmund är egentligen den som ändrats mest. I början är han lite elak, han retas med Lucy, Förnekade när han haft fel och tänkte mest bara på sig själv och var lite av en plåga för dem äldre syskonen som var tvungna att säga till Edmund när han gick över gränsen med Lucy.


Men när han kom in i Narnia och upptäckte hur fel han hade handlat och tänkt, så utvecklades han under bokens gång och i slutet så var faktiskt Edmund allvarligare och stillsammare än Peter, han blev också lagstiftare och domare.

Lucy ändrades inte så mycket, hon förblev omtänksam, nyfiken och glad.






Måste man tycka om en bok för att relatera till den?:




Jag tycker inte det, även om du inte gillar en bok så behöver det inte betyda att man inte känner igen sig i den. Men det kan ju vara svårare eftersom när man inte tycker om den så kommer man inte lika djupt in i boken, vilket jag tycker gör att det faktisk blir svårare att relatera till den. Men det kanske också blir svårare att erkänna för sig själv att man relaterar till boken om man inte tycker om den.


/Lisa 7N

Tankar om boken

Jag läser Mot strömmen som är skriven av Kai Söderhjelm.
Språket är ganska annorlunda till skillnad från vad det är idag då det kommer svåra ord i boken som man inte förstår och det kan leda till att man inte fattar vad som händer i boken.
Anledningen till det är att språket fördummas hela tiden.

Just nu halvvägs in i boken så väcker den inte något stort intresse för att som jag sa innan att man inte förstår boken och att jag iallafall inte kan relatera till den.
Men det jag gillar med boken är att den har ett tydligt budskap.

Varför jag tror att det är en klassiker är nog för att några iallafall kan relatera till den men inte jag,
jag tror också den är en klassiker för dens tydliga budskap. Den går igenom tiderna utan att dö ut men jag tror att den kommer göra det så småningom.

/Roberto

Den hemlighetsfulla trädgården

Hanna P 7n

Nu har jag läst ut min bok. Man förstår mer och mer ju längre in man kommer i boken hur stor betydelse miljön i boken har.

Som jag har nämnt tidigare i inlägg så var Mary pinnsmal och svag när hon kom från Indien; hon var helt enkelt i riktigt dåligt skick. När hon fick vara utomhus blev hon allt starkare och livfull. När Mary hittade den hemlighetsfulla trädgården blev hon gladare och mådde bättre. När Martha berättade om heden för Mary blev hon både nyfiken och lycklig. Miljön förändrade hela hennes liv.

Innan boken tog slut fick den sjuke Colin komma ut i den friska luften och besöka den hemlighetsfulla trädgården i rullstol. När han var i trädgården såg han inte längre ut som en vax docka, han såg levande ut. Textexempel "För första gången sedan Mary lärde känna honom såg han inte så där sjukligt vaxblek ut". Trädgården gjorde Colin så stark så att han kunde ta sina första steg (med lite stöd av Dickon) redan första gången han var utomhus. Den hemlighetsfulla trädgården gav de svaga barnen kraft och ork.

Jag tycker att slutet var bättre än förväntat. Vissa böcker har tråkiga och irrelevanta avslut, men inte denna bok! OBS! Spoil. Boken slutade med att Mr. Craven som är på sin flera månaders långa resa får ett brev som är skickat från Susan Sowerby. I brevet bad hon Mr. Craven att komma hem för hon trodde att han skulle blivit glad. Mr. Craven åkte omedelbart hem och väl hemma träffade han sin friska son, Colin i den hemlighetsfulla trädgården. 

Jag tycker om slutet för att det var så fint och så lyckligt. Mr. Craven som har undvikit allt och alla (framför allt Colin) under hela bokens gång träffade tillslut (frivilligt!) Colin. Jag skulle nog ha tyckt mindre om boken om Mr. Craven aldrig fick se eller ge sin friska son en andra chans eftersom Colin strävade verkligen efter att få visa sin far att han hade tillfrisknat. 

Jag tycker att bokens handling var riktigt bra, välskriven och intressant. Det hände alltid någonting så man blev aldrig uttråkad. Skulle dock tyckt om boken lite mer om barnen kom ut på heden någon gång eftersom det skrevs mycket om heden och de beskrev hela tiden hur vackert och underbart det var där. Jag skulle vela veta hur Mary hade reagerat och vad hon skulle ha tyckt om heden. På heden är det inte kontrollerat på samma sätt som det är i trädgården så skulle gärna velat se hur hon skulle ha betett sig på en okontrollerad plats.

Jag tycker att boken har varit upp till mina förväntningar. Som jag skrev i mitt första inlägg så hade jag väldigt höga förväntningar eftersom alla andra som tidigare läst denna bok hade sagt att den var riktigt bra och det tycker jag med! Kan dock inte säga att jag någon gång blev helt fast i boken, men jag tyckte om den iallafall! Jag tycker verkligen ni ska läsa den här boken!

/Hanna P

Blogginlägg 3- Narnia

Mina åsikter om vad jag tycker om boken har inte ändrats så mycket sen jag började läsa den. Jag tyckte om boken från början för den var väldigt lätt att komma in i och förstå. Det tror jag är för att språket inte är lika avancerat som i vissa andra klassiker och att det hände en spännande sak i början som fångar intresset att fortsätta läsa. Polly tog på sig en ring som hon fått av Digorys morbror Andrew som är trollkarl. Polly skickades till en plats som inte finns.

Boken är spännande för saker kommer plötsligt när man inte är beredd. Ex. "Det har inte ringt på dörren på en timme nu. I detta ögonblick rycktes dörren upp. Moster Letty vände sig om och såg till sin häpnan att en kolossalt stor kvinna, magnifikt klädd och med bara armar och blixtrande ögon, stod i dörröppningen. Det var häxan."

Det hade varit mer intressant om boken var lite mer personlig och sorglig. Man får inte lära känna personerna och förstå dem tillräckligt bra. Förutom att de är nyfikna barn som gillar att upptäcka saker. 

Jag förstår inte riktigt budskapet i boken, men jag kanske förstår det när jag har läst ut den.

/Emy 7n

Den siste mohikanen, blogginlägg 3

I det tidigare inägg jag har skrivit har jag sagt att jag tycker boken är helt okej, men det tycker jag inte längre. I början tyckte jag boken var svår att förstå och att det var många svåra ord som jag inte förstod. När jag hade kommit in en bit i boken blev det enklare att förstå och jag började äntligen förstå vad boken handlade om. Ännu längre in i boken tyckte jag att det blev lite svårare förstå igen men efter tag förstod jag; så det gick väldigt mycket upp och ner. Även om jag hade en bra strategi för att kunna förstå, så kunde sättet boken var skriven på och själva handlingen vara svårt att förstå. Det är inte bara språket som jag inte tycker om, utan också handlingen. Även den gick lite upp och ner; ibland var den tråkig och ibland var det spännande och ibland lite mittemellan. Jag tycker det inte var någon bra balans. Men självklart kan det vara jag som inte är van att läsa denna typ av böcker och vet inte hur dom har tänkt när dom har skrivit boken eller om det är någon mening med att dom har skrivit på det sättet dom har gjort. Så jag kan inte säga att jag gillar denna bok. Jag har aldrig gillat den här typ av böcker, men jag ville ge den här boken ett försök eftersom jag ha hört och läst att många tycker den är bra.
Boken levde inte heller upp till mina förväntningar jag hade sen innan.

Som jag också nämnt i ett tidigare inlägg beskriver den både miljö och personer väldigt bra. Om jag kommer ihåg rätt så var det mer beskrivningar i början än i slutet. Jag tycker det är bra med bra och många beskrivningar eftersom man då kan få en uppfattning om var de är i boken och hur det ser ut; för mig blir det även enklare att komma in i boken när man får veta mer detaljer.

Jag har fortfarande inte listat ut varför boken är en klassiker. Jag har tänkt lite på om det kan ha något att göra med rasism, eftersom det handlar lite om det i slutet av boken. Det kan lika gärna ha med något annat att göra men rasism är det mest logiska jag kan komma på just nu. Med rasism tänker jag att de vill få fram att bara för att man har en annan hudfärg, betyder inte det att man t.ex i det här fallet inte kan vara med i en annan grupp indianer osv. Eftersom boken släpptes någon gång under 1800-talet kan det ha varit populärt med rasism eftersom det inte var jämställt och därför ville James Fenimore Cooper (författaren) få fram något budskap om att det inte ska behöva betyda något vilken hudfärg man har. Boken kan därför vara betydelsefull för vissa förr i tiden för att den visar att i slutändan spelar det ingen roll vart man kommer ifrån och att den gav hopp. Jag kanske har dragit förhastade slutsatser, men det kan vara en möjlighet.

/Linnea

Mina tankar när jag läser djurens gård /Arvido

När jag började läsa boken visste jag inte att den var inspirerad av riktiga händelser. När jag lärde mig att romanen var baserad på verklig historia i Ryssland efter revolutionen 1917, blev jag förvånad och nyfiken. Vilka personen var djuren då? Vem var Mr Jones? Var försvann Snöboll och Molly? Jag lärde mig att nästan alla djur på gården var kopierade av riktiga politiker eller var en metafor för större grupper. Till exempel, hönorna symboliserar vanligt folk, de är dumma, och fogliga. Hundarna är hemliga och fruktade poliser som Stalin var maktlös utan.

Boken är otroligt smart konstruerad, jag blir fascinerad över att så mycket av historien får plats på bara 94 sidor. Om man skulle sätta riktiga namn på karaktärerna så skulle det ju vara som att läsa från en historiebok. Min personliga favorit är Napoleon som ska föreställa diktatoriska och grymma Stalin. Förstå mig rätt, det är inte så att jag är en Stalinist, men jag ser vilken komplex karaktär han är och hur han lyckes manipulera de andra djuren i sin omgivning till hans fria vilja. Han förmedlar sina idéer till Tjalle som också är ett svin och de två skapar en rejäl propagandamaskin. Jag blir både arg och frustrerad över att några svin lyckas att förstöra ett samhälle som var menat att vara jämlikt och fritt för alla djur.

/Arvido

Farväl till vapnen del III

Jag läser Ernest Hemingways bok "Farväl till vapnen". Tidigare har jag skrivit om mina förväntningar på boken samt hur jag uppfattar språket i boken. Jag kommer att återkoppla till detta senare i det här inlägget.

Beskrivningar

Nu tänkte jag ägna några rader att beskriva huvudpersonerna och miljön i boken. Handlingen utspelar sig i den Italienska landsbygden under första världskrigstiden. Miljöerna är enkla och krigets aura finns alltid i stämningen. Ofta är platserna logementen, fältsjukhus eller vid fronten. Beskrivningarna är varierande från vackra naturbeskrivningar till otäcka realistiska skildringar av sårade och döda män. Dalar med Mullbärsträd blandas med fruktansvärda och detaljerade beskrivningar av döende människor. Se följande exempel:

"Vi gick över järnvägsspåren. På ömse sidor av oss utbredde sig den våta slätten. Tvärsöver slätten såg vi Odine på en höjd. Slottet låg högst upp på höjden och husen klädde sluttningen nerför...Det fanns många Mullbärs på fälten." s.182

"Han hade blivit träffad i bakhuvudet, och kulan hade gått uppåt och trängt ut under ögat." s.183.

Huvudpersonen, Henry är en soldat som lämnat USA för att frivilligt strida med Italienarna i kriget. Jag upplever att Henry förändras en del under boken. Inledningsvis kommer han till Italien med en bild där krig är ära och han längtar efter att få utkämpa sitt första slag men efter att ha bevittnat alla män som stupat på slagfälten och sin egen frus död förändras hela hans bild om vad krig är och hur livet går till. Han blir semideprimerad och känner sig hjälplös när människor som betyder mycket tas ifrån honom.

Henry drabbas också av den mycket vanliga sjukdomen kärlek. Han har aldrig upplevt sann kärlek utan tror att kärlek är något sorts spel mellan män gentemot kvinnor; tills han möter Catherine. Catherine är en sjuksköterska som jobbar på ett av fältsjukhusen som Henry hamnar på. hon förändrar hela hans världsbild då hon tar honom in i kärlekens romantiska värld.

Varför är boken en klassiker?

En klassiker ska vara tidlös och alla ska kunna känna igen sig i den. Jag tycker att det är svårt att se boken som tidlös. Det är i allra högsta grad en gammal krigsskildring och väldigt lite påminner egentligen om nutid. Språk och det sätt människorna i boken ser på sin omgivning är anpassat till den tid som historien utspelar sig i. Däremot är den centrala kärlekshistorien tidlös och något som säkert många kan känna sig i. Själv är jag nog för ung för att riktigt ibland förstå det som händer mellan Cathrine och Henry. Det sätt som kvinnor och män ser på varandra i boken stämmer inte heller överens med dagens jämlika samhälle.

Älskar jag boken?

Tyvärr måste jag säga att jag själv inte tycker särskilt mycket om boken. Språket är enformigt och handlingen är alldeles för långsam. Det går långa perioder innan något nytt händer. Hemingway missbrukar ibland ordet "och" och vissa meningar kan innehålla upp emot sex stycken "och". Det gör faktiskt att boken bitvis är svårläst och det är svårt att få grepp om handlingen. Vid flera tillfällen har jag känt mig illa berörd när jag läst boken. Det har då oftast handlat om allt för avslöjande kärleksskildringar, krigsscener eller könsord mm. Jag är ju faktiskt bara 14 år. Det är möjligt att vuxna kan gilla boken, även om jag har svårt att tro det, men jag rekommenderar den absolut inte till andra tonåringar.

Anton Runemar

Klassiker - Fadren

Språket
Mina tankar på bokens språk har inte förändrats särskilt mycket med bokens gång. Språket är mycket gammeldags, men det som jag skulle säga är mer säreget för språket är att det är väldigt enformigt och förutsägbart. Det kan jag å andra sidan förstå, då hela boken utspelar sig i ett hus. Man kan dessutom inte begära särskilt bra variation i en bok som den här, eftersom att det är ett rollspel där man som läsare ska leva sig in i boken som om det vore en teater. Däremot tycker jag att August Strindberg kunde ha omväxlat ordvalet. Vissa ord nämns märkligt ofta. Ordet "chiffonjé" (skrivbyrå) till exempel; det är ett ord som säkert nämns flera gånger i boken än vad ordet "och" gör. Man ska dock inte glömma att boken som sagt är en pjäs, vilket förstås betyder att om det ska vara en chiffonjé i scenen - ja, då måste man skriva att det är en chiffonjé där.

Varför är boken en klassiker?
Det går alltid att resonera fram och tillbaka och se det ur olika perspektiv i den här frågan. Jag kan absolut se hur boken har lästs i alla år i Sverige och blivit en klassiker, för jag tycker verkligen att den på vissa sätt och vis speglar dagens samhälle. Då syftar jag framför allt på samhällets könsroller; att kvinnorna nedvärderas. Jag ser till vilken tid det var när boken skrevs och till vilken tid är det nu. För då, i slutet av 1800-talets Sverige inträffade en slags revolution där kvinnorna började få chansen att få vara med och bestämma i samhället, då de bland annat fick rösträtt. Detta var tiden då dboken skrevs.
Om vi ser till idag, pågår det absolut inte någon sådan "revolution", men det känns ändå som att folk börjar agera mer i frågan. Jag tror att det går uppåt, att vi är påväg mot ett jämställt samhälle. Det är visserligen en skam att ens behöva skriva att vi vill till ett jämställt samhälle, men jag tror att om vi alla kan försöka respektera varandra och våra olika åsikter, kan vi sakta men säkert ta det till ett helt och hållet jämställt samhälle.
Vad jag faktiskt inte riktigt kan förstå, är hur den här boken har slagit igenom internationellt också. Jag tycker den känns väldigt svensk, och då specifikt rollerna i boken. Det finns roller som till exempel "Ryttmästarn", som jag kan se framför mig som en typisk man på den här tiden. Sedan finns en karaktär som kallas för "Pastorn". Eftersom att det finns en pastor i boken kan man dra slutsatsen att boken med största sannolikhet utspelar sig i ett protestantisk kristet land, då en pastor är en präst i frikyrkor och frikyrkor är mycket vanligare inom den protestantiska kyrkan.
Fast om jag å andra sidan ska urskilja den här boken från andra, och försöka se till varför boken lästs internationellt, så kan den ha kommit så långt och blivit en klassiker just för att den är skriven som den är: i en pjäs. (Blunda nu Ylva...) Jag måste säga att det var ett genialiskt drag av August Strindberg att göra boken så annorlunda, för det var nog det han gick långt på!

//Alex CM

Mera klassiker, blogginlägg 3

Tyvärr så lyckades inte klassikern överraska mig snarare tvärtom. Det är så att det sista kapitlet berättade att enligt faktan som författaren hittat (så det hände på riktigt! Robin Hood fanns verkligen...) så hände detta, detta och detta osv. Precis som i slutet av Anne Franks dagbok (den versionen jag läste åtminstone) där det står om att nazisterna hittade dem dagen efter och att hon dog på koncentrationsläger en månad innan de blev befriade (det står också om att hennes syster dog innan henne hur Anne blev sjuk och att hon förlorat viljan att leva efter hennes syster dött. Eller något liknande, det var så länge sedan....) Det står väldigt kortfattat och rätt på sak men orden var noga valda för att förmedla så mycket som möjligt (känslor) på så få rader som möjligt. Det står om Richard Lejonhjärta död... Vilket fick mig att börja undra över en sak; personligen har jag för mig att under tiden som kung Richard var fångad i ett annat land och prins Johan styrde så blev Robin Hood skadad en gång och dödad för att det var ett pris på hans huvud. Så i klassikern jag läste så kom Richard Lejonhjärta hem och Robin Hood hade inte blivit skadad eller förrådd vilket får mig att undra: händer det senare och ifall det inte gör det varför är det två olika versioner av Robin Hoods liv (död) då?
Så kommer vi till den stora frågan: vad är det som gör boken jag läser till en klassiker? Stereotyperna antar jag: två män som tävlar om den sköna damen, farliga äventyr och blodiga dueller, de rika och deras makt och rikedom, allt det där finns till och med i nutidens böcker! Även personligheterna är sterotypiska: den vackra flickan som har blivit beskyddad hela sitt liv och som när hon sen möter faror inte vet hur hon ska möta dem, blir ställd inför ett svårt beslut men mirakulöst innan hon är tvungen att besluta något så blir hon räddad, pojken som är modig, stark blir skadad för flickan men sen när hon blir tillfångatagen räddar henne (mer eller mindre) och blir ännu mer skadad (eller tillfångatagen fast det var för få sidor kvar för det.. Ibland när jag har flera alternativ på vad som kan hända kollar jag hur lång tid/hur många sidor det är kvar vilket gör att jag då kan lista ut vilket alternativ författaren kommer ta eftersom de olika alternativen tar olika lång tid/många sidor (ifall jag gissat rätt vill säga och ibland kan det visa sig att de har gjort en fortsättning eller något liknande.) Det är alltid roligt att ha gissat rätt. Sen kan det också vara så att det är uppfriskande att bli påmind
om att även kungen, de rika och andra privilegierade människor också är mänskliga, kan begå misstag och kan bli skadade men att fattiga människor kan rädda rika och göra något med sitt liv. "Det förflutna må vara etsad i sten men framtiden är för alltid skiftande beroende på vad vi gör just nu." (Yes! Jag har använt två av orden!) Så helt annorlunda mot förr i tiden med hybris fast det är väldigt mycket religion i boken, det var extra mycket om folk som sa sig vara troende men som "utnyttjade" sin tro och hur folk behandlade dem pga. deras tro. Vilket det inte står om särskilt mycket nuförtiden utan det brukar stå om homosexualitet, och sånt nu (enligt vad jag kan erinra mig om.)
Det är förargligt men jag kan ej komma på något mer att säga och min tid börjar rinna ut. Det har varit intressant att läsa klassiker och se skillnader mellan böcker skrivna i olika tidsåldrar, men också att läsa. Det har varit ett sant nöje. // Dian

PS. Jag skriver vilken klassiker det är i kommentarerna ifall någon har lust att gissa och inte vill råka se svaret av misstag.

Tom Saywer- Klara

Skriven av Mark Twain.

När jag skulle börja läsa ”tom Sawyer” så hade jag  ganska låga förväntningar eftersom att den förra klassikern jag läste hade en trög och tråkig början men var spännande och nytänkande efter ett tag, jag förväntade mig att ”Tom Sawyer” skulle ha ett liknande koncept men jag blev glatt förvånad när jag började läsa den.

 

Boken utspelar sig när floden Mississippi och handlar om Tom som är en busig och olydig pojke alltid hittar på hyss och skolkar. Språket är gammalmodigt och man märker skillnaden hur det var på toms tid och nu.

       Tom ska en gång måla ett plank och lurar andra att betala honom för att få göra det istället, Med de grejer som Tom får så beskriver berättaren honom med en känsla av att vara rik trotts att det han fick mest skulle uppfattas som skräp i våra ögon (han fick bland annat en glasbit, en rostig metallbit och ett halvätet äpple). Jag tycker själv att skillnaden på vad folk ser som värdefullt nu och då är intressant och jag tror att det beror på hur man vuxit upp och har för förväntningar.

 

Dom skillnaderna och hur bra boken är skriven antar jag är anledningen att boken är en klassiker. Jag är väldigt inne i boken och vill gärna läsa mer.

 

  

Tsarens kurir (3:e inlägget) Av Malin 7n

Gillar jag min bok, varför/varför inte?

Min bok heter Tsarens kurir och handlar om Mikael Strogoff och utspelar sig på 1800-talet i Ryssland.  Mikael är ett bud åt Tsaren och ska varna tsarens bror (storfursten) att han är i stor fara. Man får även följa med när han åker tåg i början av boken och träffar en dam vid namn Nadja som han blir förälskad i. Sedan får man följa med genom en äventyrlig resa med båda björnar och tatarer. Eftersom jag inte läser den omarbetade utgåvan så finns det många komplicerade och invecklade meningar. Först när jag började läsa min bok kändes det som att jag skulle somna men efter 100 sidor blev jag mer insatt i boken men även i dess betydelse. Efter mer och mer läsande blev jag en del av boken, jag kunde förstå hur det var att leva i deras situation. Det är en ganska svår fråga att svara på men jag skulle nog säga att mina åsikter har ändrats under tiden jag läst min bok, jag har tyckt att den varit väldigt tråkig och dessutom inte kunnat läsa en ända sida eftersom den var så långtråkig. Men nu sitter jag hemma och skriver ner mina åsikter kring boken, varför just det hände osv. Samtidigt som bilderna i boken ger en bra överblick vad de berättat om i senaste stycke.

Vad i din bok gör det till en klassiker?

Jag tror att min bok är en klassiker, dels för att den har ett tydligt budskap; kärlek. Även fast inte hela boken handlar om Mikaels och Nadjas ”kärleksförhållande”, men det är ett budskap som är lätt för alla att tyda. Och en sak som är viktig för en bok som ska bli en klassiker är just att den kan vara tillänglig för alla, att alla kan förstå och se sig in men även se de ur sitt eget perspektiv. Samt att personen i boken oftast genomgår en förändring eller ett uppdrag och sen kan man även relatera till ämnet ”sagor” som vi höll på med förut, att huvudpersonen måste ha ett uppdrag men samt att den behöver få en belöning. Det är detta jag funderat på, i min bok så nämner det väldigt tidigt om Mikaels känslor för Nadja vilket jag tror att de gör för att boken börjar väldigt ordagrann om vad de olika generalerna tycker och tänker. Därför måste det komma in ett budskap ganska tidigt så att alla som läser kan känna igen sig men även reflektera, för att det är ganska svårt att känna igen sig av vad en general pratar om och var han ska slå till för att erövra mycket yta. Språket är även en tydlig punkt som man som läsare ska kunna ”checka av” som om man hade en punktlista, för att det ska var lätt att förstå men även att många ska kunna läsa. Så om man jämför med min bok så är ju språket och meningarna ganska otydliga men man kan förstå och det är det som är det viktiga. Ur min egen synpunkt tycker jag mera om att läsa den ”riktiga” boken än den omgjorda eftersom man får med mycket mer ord men även att läa böcker som dessa ger en ett större och bredare ordförråd vilket kan vara bra i framtiden eftersom vi lär för livet och inte för skolan.

Beskrivningar (person och miljö):

Eftersom de är Ryssland under vintern så är det väldigt kallt och snö överallt. De beskriver inte personerna så ordagrant, det är mera ”han hade en svart kappa och brunt hår”. Däremot skriver författaren mycket om klimatet vilket ger en mer och bredare synvinkel som gör att medan man läser att man kan se bilder framför sig. Detta ger en mer tydlig blick när man läser boken och att man kan jämföra bilderna med texten. Jag har även funderat på att om det skulle vara en bok som handlat mer om budskapet ”kärlek”, att när det handlar om två personer som gillar varandra brukar man beskriva deras känslor men även utseenden. Samt att naturen är väldigt viktig i böcker som oftast sker utomhus, att man kan känna sig fria och att det inte finns några gränser utomhus. Ett exempel på detta är boken ”den hemliga trädgården”.

Blogg inlägg 3.

Jag läser Anne Franks dagbok.

Mina förväntningar på boken:
Jag förväntar mig att boken ska vara intressant och lärorik men ändå rolig att läsa och inte tråkig. Jag tycker också att det nog ska finnas lite spänning med då den utspelar sig under andra världskriget.

Språket:
I en dagbok brukar man skriva med ett språk som man pratar med vänner med antar jag, och inte med en massa komplicerade och svåra ord, men eftersom Anne Frank levde runt 1900-talet använde hon ord som barn i hennes ålder nuförtiden inte använder i vardagen och som jag till exempel skulle tycka är svåra.

Beskrivningar:
Ibland beskriver Anne saker som är ganska onödiga att veta.
Om hon ex. skriver:
Jag är galen på mamma! Jag skulle kunna stampa i golvet och skrika bla bla bla...
Hon förstår mig aldrig. Den ända personen här hemma som är snäll och förstår mig är pappa.
Jag ville bara hjälpa till...

Om Anne Frank bara skulle låta bli att skriva - Jag skulle kunna stampa i golvet och skrika bla bla bla... hade man fått reda på fortare varför hon var så upprörd.
(Föreställ er att bla bla bla.. är 3 raders lång text som beskriver vad hon skulle vilja göra när hon är arg på sin mamma).

Vad gör min bok till en klassiker:
Jag tror det som gör min bok till en klassiker är att den går att läsa nu och den kommer att kunna läsas om 20 år och man kommer fortfarande att tycka den är intressant och bra.

Vad jag tycker om min bok:
Jag älskar den inte. Den är för tråkig för mig. Problemet med den, är att om det händer något spännande med Anne i mitten av boken så vet man att hon kommer att överleva det eftersom det finns en till halva av boken som hon också  har skrivit.

/Esther 7N

Hucleberry Finn 2

Nu när jag har kommit längre in i boken har jag sett mer av dess helhet så jag ska uppdatera viss delar av min beskrivning, dock har jag redan skrivit det mesta i mitt förra inlägg.

Det har genomgåtts flera personalitetsförändringar och det har uppstått dilemman samt fler känslor som skam, osäkerhet och besvikelse. Huvudpersonen har övervunnit sitt forna jag och därmed blivit en bättre människa på olika vis.

Nu när jag kommit längre in i boken har den byggt upp ett slags djup som säger att detta inte bara är en kul äventyrsbok, utan något mer, något bättre, något större. Detta är verkligen svårt att förklara så jag tror att det bästa sättet att förstå vad jag menar är att läsa boken själv.

Om man gör detta och examinerar boken noggrant och inte bara bläddrar igenom den dyker det upp så många djupa saker så att en sida kan bli stor som om den vore tre.

Axel M

Anne Franks dagbok del 2- Emma

Som jag nämnde i förra inlägget så tycker jag att Anne skriver mycket detaljerade beskrivningar. Hon beskriver gömstället, händelser och personer ingående. Jag tror nu när jag läst ut boken, att hon gör detta för att detaljerna utgjorde hela hennes tillvaro. Hon var ju instängd på samma ställe och träffade väligt få människor. Det kan ju också tänkas att hon kände att hon ville berätta precis som det var för andra människor och bevara det för framtiden. Slutligen är det ju också så att när man skriver en dagbok, så beskriver man sin vardag varje dag och då blir det detaljerat. Man har inte som en författare en klar idé vad boken ska handla om, utan den växer fram dag för dag!

Ibland tyckte jag att det var svårt att hänga med i alla detaljer, men fastnade ändå för boken efter att ha läst ett tag och jag tyckte den var otroligt spännande men också väldigt sorglig. Jag tycker att Anne gav judarna "ett ansikte" om hur de hade det under denna tid och hur hemskt det var under andra världskriget. Förut trodde jag att jag visste mycket om andra världskriget, Hitler, förföljda judar och koncentrationsläger. Det är nu tydligt att var så mycket mer. Genom att läsa Anne Franks dagbok så får man upp ögonen om hur det var! Anne förklarade hur rädd hon var när hon hörde bombningar i fjärran eller dåliga nyheter på radion.

Det är lätt att läsa fakta kring krig och våld, men det är först när man får en närmare relation till människor som drabbas som man verkligen förstår vad det innebär.

Jag tycker att Anne Franks dagbok därför är en av de bästa klassiker jag har läst och absolut den viktigaste, för den berättar en del av vår historia som aldrig får upprepas! Precis som andra klassiker så hoppas jag att den kommer att läsas från generation till generation speciellt eftersom den är ett av de viktigaste dokumenten från Förintelsen. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa Anne Franks dagbok!

Emma

Om Mary och beskrivningarna

Mary är för mig en levande karaktär. Redan på första sidan beskrivs både hennes utseende och bakgrund detaljerat. Om man inte visste om hennes bakgrund skulle man inte förstå varför hon betedde sig så som hon gjorde senare i boken.
"Hennes far hade varit anställd av den engelska regeringen och hade jämt varit sjuk själv, och hennes mor hade varit en mycket vacker dam som bara tänkte på sällskapsliv och att roa sig med glada människor. Hon hade inte alls velat ha en lite än flicka, och när Mary föddes förde de henne till en Ayah" (en slags barnvakt eller uppassare)
Beskrivningen visar att Mary inte var välkomnad och älskad. Om beskrivningarna inte fanns skulle man behövt reflektera mycket mer över innehållet i boken. Varför hon hon la pikar och såg sig själv mycket mer priviligerad än de andra.

Tack vare den första sidan får man som läsare mycket gratis. Positivt eller negativt, tja, det är upp till var och en. Kanske hade jag sett Mary ur ett annat perspektiv om jag inte visste om hennes bakgrund. Jag hade dömt henne, inte haft någon medkänsla för henne. Hon hade för mig varit en riktigt lite skitunge, vilket de flesta i boken ansåg att hon var. Lyckligt ovetande om vad som hade hänt.

Tack vare att författaren är allvetande för man lära känna alla karaktärer på djupet. Utan att det blir rörigt, utan att man tappar fokus. Varje mening har en betydande roll för nästa sida, nästa kapitel. Missar man en sida, eller bara en rad, tappar man tråden. Därför behöver man ändå vara fokuserad för att förstå. Boken är genomtänkt, väldigt genomtänkt. Det tog bara ett tag för mig att förstå det.

Mot strömmen förväntningar

Mot Strömmen

Mina förväntningar var väldigt höga då framsidan på boken såg intressant ut och när man läste baksidan var det en ganska spännande berättelse. Men när jag började läsa dem 10 förstå sidorna så verkade den ganska tråkig då jag inte förstod vad som hände, men jag lär fatta lite mer senare i boken.

Språket var väldig svårt att förstå då boken var skriven 1982 och inte 2016.

Roberto

Tankar om min bok - Den siste mohikanen

Språket i den här boken är väldigt avancerat och det är inte alls likt nutidens språk. Ibland när man läser någon mening så kan de dyka upp ett ord eller två som man inte har någon aning om va det betyder eller innebär och det leder till att man tappar bort sig helt och förstår inte sammanhanget. Saker och händelser i boken beskrivs väldigt noggrant och detaljerat. Som jag nämnde så kan de vara väldigt svårt att förstå vissa meningar när man inte vet vad orden innebär. 

Anledningen till att språket är strukturerat såhär är för att boken är skriven för länge sedan då språket var mer avancerat och annorlunda från de språket vi talar idag. Språket var ju inte alls svårt för de att tala på den tiden men för oss i nutiden så är de ju extremt mycket mer avancerat och de är ju för att språket fördummas mer och mer. 

Hittills har jag inte fått det allra störta intresset av boken, men de är väldigt kul att läsa när det beskrivs saker så detaljerat som de görs i många situationer. Jag förväntar mig ganska mycket av den här boken. Anledningen till att jag förväntar mig så mycket är för det jag har hört om boken. Jag har hört att den ska vara väldigt intressant och spännande. 

Men något jag har svårt med är att jag finner inget budskap med boken eller något att relatera till. jag hoppas att jag längre fram i boken kommer finna ett budskap eller kunna relatera till den.
Jag har inte listat ut varför min bok är en klassiker än men de kommer jag förhoppningsvis när jag har kommit längre in i boken och börjar tänka lite djupare tankar kring boken

//Alex S

Mera klassiker, blogginlägg 2

Jag börjar med att nämna något jag glömde förra gången, att tidpunkten också står på första sidan.

Språket är mer formellt och när man pratar med varandra och inte vet vad den andres namn är så använder man dens yrke och ett adjektiv för att tilltala personen. Adjektivet brukar beskriva antingen personens utseende eller dens personlighet. De flesta ord är densamma men vissa är lite annorlunda som ex: ty, tillika, föga mm. Sen så säger de rakt ut vad de tycker instället för hur det är nu där ord kan betyda vad som helst och löften bryts lika enkelt som kvistar, det är också en sak med språket i klassikern för författaren använder ofta liknelser. Under tiden min bok utspelar sig är heder väderat väldigt högt som att man ska stå vid sitt ord och sånt. 

Det är intressant att fast det är många som dött i turneringsspelen och när de stormade borgen så har föga personer av vikt dött men det finns de som skadats. Varför är det så i böcker att personer av vikt (förutom medhjälparen alltså) inte dör? (Fast det finns de få böcker där de gör det men det är bara i slutet och där det finns mer än en huvudperson. Fast jag tror att jag läst en berättelse där huvudpersonen dog och så bytte man huvudperson eller vad det så att huvudpersonen hade åstadkommit allt vad den ville åstadkomma och valt frivilligt att gå vidare?)  men nu när äntligen en person av högre vikt har dött visar det sig att han hade tur och överlevde, okej.... Författaren gjorde det säkert för att lösa vissa problem för att tack vare att han överlevt kunde han själv ge sin tillåtelse att hans trolovade (typ) fick gifta sig med en annan man som blev arvlös av sin far pga. att han ens vågade se på henne på det sättet, det är bara så irriterande ibland att författare väljer att ta den enkla vägen ut som att folk som man trodde var döda överlevde och liknande, bara för att författarna inte kommer på någon annan lösning, inte orkar eller inte har tid! Det är lika irriterande varje gång och det finns många böcker som har det där ute i världen bara så ni vet...

Författaren beskriver miljön framförallt rum och personers kläder väldigt tydligt dessutom brukar författaren ge en beskrivning kort efter att man träffat personen på dens personlighet ibland hela stycken och ibland bara några ord, fast nästan varje gång de pratar om personen igen nämns deras utseende och beteende som t.ex. Sköna Rebecka, hon gick med en värdighet.. Så det är svårt at glömma vilka flickor som är vackre för varje gång författaren skriver om dem står det om deras skönhet, inget om intelligens eller tapperhet eller något sådant utan om deras skönhet.

Jag har försökt förutspå vad det är som kommer att hända och hittills har jag lyckats tämligen bra. Tror du det beror på hur många böcker jag läst eller något annat? Men vissa saker är verkligen självklara som vem som gömmer sig bakom vilken rustning, och sånt. Man märker at författaren börjar avsluta sin berättelse för de som inte har blivit räddade än blir det och de som förut gömde sig i anonymitet träder fram och gissa vad? Det var Robin Hood! Du vet han som jag pratade om i det förra blogginlägget som jag sa påminde väldigt mycket om Robin Hood, du vet fribonden Loksley som också är laglös och en riktigt bra bågskytt.. Han erkände så fort han fick reda på att den som stod framför honom var kung Richard, bara direkt sådär: "Jag är Robin Hood. Hi!" Är det inte meningen at varje klassiker ska vara unik, den första av sin sort, originell?! Nej? I vilket fal som helst så skulle det inte ha stört mig ifall inte båda två var klassiker och inte bara den ena, men ifall Robin Hoo kom innan och den här efter kanske de tyckte att den här har tillräckligt mycket annan egen handling för att räknas som en klassiker också.. Men.. 

I vilket fal som helst så pratade jag om att författaren höll på att knyta ihop berättelsen och att det tydligt märktes att det nu bara är två kapitel kvar och sen så är jag klar med boken, jag är lite besviken på den för att det inte var tillräckligt mycket problematisering kunde det verkligen vara så enkelt at göra det de gjorde? Borde det inte ha varit svårare starkare motstånd, folk som var viktiga som dog, hemligheter plötsliga plot twists, lojaliteter som bytte sidor dvs. förädare? Eller är det för mycket at begära av boken som bara är drygt 300 sidor lång?

Betalas alltid goda gärningar tillbaks? För det är lite intressant, i klassikern jag läser så är det så att de gör det, men det stämmer inte i verkligheten, inte enligt mig åtminstone och definitivt inte alla gärningar, det är som att så fort huvudpersonerna stöter på ett problem dyker det upp någon som bara: "No problem, du hjälpte mig förut (innan boken ens börjat) och nu får jag änkligen chansen att betala tillbaks!" Öh... Okej? Det jag försöker säga är att det inte verkar som om författaren har lagt ner särskilt mycket tanke på handlingen som är för enkelt och det som författaren tycker var smart, oförväntat har man förutspått för länge sedan. Så jag önskar att författaren hade tänkt lite mer på handlingen, inte haft så många huvudpersoner så att han kunde koncentrera sig och utveckla de han hade, men han har lagt ner tid på boken för varje kapitel börjar med ett citat, dikt som till och med rimmar och dessutom står det var han fått dem ifrån. (Det finns några citat av Shakespeare fast inte några av hans mer kända)

Nåja, det här får räcka för den här gången ock kanske kan de sista två kapitlen överraska mig? // Dian

PS. Någon som vet vilken klassiker jag läser än?