Ibland är ett slut ett riktigt avslut. Ibland är ett slut en början på något nytt.
ett slut kan vara öppet, ett slut kan vara slutet.
Hur ser du på slut? Vilka tankar har du om Eldens hemlighets slut? Berätta!
Ibland när man läser en bok och vänder blad upptäcker man att nästa sida är tom man sträcker automatiskt ut handen och letar, famlar efter nästa bok men platsen där den borde vara är tom. Andra gånger så finns det en till bok efter att man läst klart den första. Men oftast är det så att när man väl vänder bladet är det på nästa sida ett nytt kapitel en mindre början på något nytt som inte är lika stort som om boken tog slut. Jag ser på slut på olika sätt men en sak är alltid den samma jag tror, ja jag tror verkligen med hela mitt hjärta att det inte, aldrig kommer finnas ett slut som är helt fullt lyckligt ofläckat av sorg, skuld, smärta. Andra mer negativa känslor. Jag kommer nog aldrig att kunna tro på ett "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" inte längre, aldrig mer.
Jag tror inte heller på slutna slut, för att inget kan vara helt slutet. Det kanske ser så ut men verkligheten är en helt annan. Bara en evig cirkel, utan slut, utan början, Ifall den väl ser sluten ut. Jag ser sambandet mellan början och slutet, en cirkel lite otydlig men man kan se konturerna. Speciellt den sista meningen "och den afrikanska natten var stilla." Med dikten i början (tredje stycket) "Den afrikanska gryningen dansar. Ur den stigande solen, växer de första ljuden. Först viskande, mumlande, och sen till sist allt starkare." Boken börjar med att ljud börjar växa sig fram och slutar med att alla ljud tystnar. Men tror inte ni också att det inte kan vara tyst föralltid att det alltid kommer komma en dag då ljuden åter igen växer för att sedan tystna. Som att andas, in, ut i en evig cirkel tills hjärtat en dag slutar slå bara för att någon annan någon stans föds och börjar andas, in, ut. Så jag antar att det jag försöker säga är att även ifall boken är slut så någonstans där vi inte ser så fortsätter den i oändlighet för att sedan glömmas och någon annan tar den plats som en gång var dens. Det är så vi fungerar, annars skulle vi aldrig kunna leva vidare efter att någon har dött. Men ditt liv är ditt eget. Så tro aldrig att någon någonsin har rätten att ta det eller använda det! Nej, det ända vi kan göra är att stötta, hjälpa, leda in dig på den väg vi anser är den bästa för dig. Därifrån är vägen din egen men så är också bördan. Eldens Hemlighets slut var... Oväntat? Men välkommet; så med en sista gåta invävd i sina ord avslutade Henning Mankell sin, Sofias berättelse för att sedan på en annan plats, i en annan tidpunkt börja den igen. Men aldrig igen kommer den va densamma. // D. 6N
Ibland när man läser en bok och vänder blad upptäcker man att nästa sida är tom man sträcker automatiskt ut handen och letar, famlar efter nästa bok men platsen där den borde vara är tom. Andra gånger så finns det en till bok efter att man läst klart den första. Men oftast är det så att när man väl vänder bladet är det på nästa sida ett nytt kapitel en mindre början på något nytt som inte är lika stort som om boken tog slut. Jag ser på slut på olika sätt men en sak är alltid den samma jag tror, ja jag tror verkligen med hela mitt hjärta att det inte, aldrig kommer finnas ett slut som är helt fullt lyckligt ofläckat av sorg, skuld, smärta. Andra mer negativa känslor. Jag kommer nog aldrig att kunna tro på ett "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" inte längre, aldrig mer.
SvaraRaderaJag tror inte heller på slutna slut, för att inget kan vara helt slutet. Det kanske ser så ut men verkligheten är en helt annan. Bara en evig cirkel, utan slut, utan början, Ifall den väl ser sluten ut.
SvaraRaderaJag ser sambandet mellan början och slutet, en cirkel lite otydlig men man kan se konturerna. Speciellt den sista meningen "och den afrikanska natten var stilla." Med dikten i början (tredje stycket) "Den afrikanska gryningen dansar. Ur den stigande solen, växer de första ljuden. Först viskande, mumlande, och sen till sist allt starkare." Boken börjar med att ljud börjar växa sig fram och slutar med att alla ljud tystnar. Men tror inte ni också att det inte kan vara tyst föralltid att det alltid kommer komma en dag då ljuden åter igen växer för att sedan tystna. Som att andas, in, ut i en evig cirkel tills hjärtat en dag slutar slå bara för att någon annan någon stans föds och börjar andas, in, ut. Så jag antar att det jag försöker säga är att även ifall boken är slut så någonstans där vi inte ser så fortsätter den i oändlighet för att sedan glömmas och någon annan tar den plats som en gång var dens. Det är så vi fungerar, annars skulle vi aldrig kunna leva vidare efter att någon har dött.
Men ditt liv är ditt eget. Så tro aldrig att någon någonsin har rätten att ta det eller använda det! Nej, det ända vi kan göra är att stötta, hjälpa, leda in dig på den väg vi anser är den bästa för dig. Därifrån är vägen din egen men så är också bördan.
Eldens Hemlighets slut var... Oväntat? Men välkommet; så med en sista gåta invävd i sina ord avslutade Henning Mankell sin, Sofias berättelse för att sedan på en annan plats, i en annan tidpunkt börja den igen. Men aldrig igen kommer den va densamma.
// D. 6N