Det som jag tycker är det bästa med bokens slut är nog att det är ett öppet slut. Man kan fantisera om hur det ska sluta. Jag tycker det också är bra att det hänger ihop lite med dikten i början; iallafall de sista meningarna på boken. Det binder ihop boken på ett bra sätt, men ändå låter Henning Mankell oss att fantisera om hur det går.
Jag trodde boken skulle sluta ganska sorgligt, för det verkade inte gå så bra för Sofia och hennes familj ett tag. Fast det gick bättre och bättre för dem och allting löste sig till slut. Slutet blev så bra som det kunde bli om man tar hänsyn till det som hade hänt innan.
Ett slut för mig är antingen då något nytt är på gång eller när när något är slut, att det inte händer något mer. Det jag menar med att något nytt är på gång är t.ex det som hände med Sofia; att hennes liv kunde startas om på nytt när hon fick ta över Totios hydda och symaskin. Slut kan vara på lite olika sätt, men jag tycker ett slut alltid ska innehålla svar på de största frågorna; fast inte alla frågor för då kan man bestämma slutet som man själv vill ha det på sätt och vis.
//Linnea
Linnea, din text är välformulerad och intressant. Du har tydliga exempel och underbygger dina tankar. Jag se rockså att ett litet semikolon smugit sig in. Du har lagt märke till den så kallade cirkelkompositionen i boken. I like! tack
SvaraRaderabruh
SvaraRadera