Ett andra hejdå - Vägar som möts och skiljs

Ytterligare ett avsked innan vi var beredda att säga farväl, ännu en lärare som lämnar. Vi kommer att sakna dig mycket, men önskar dig väl. Ta hand om dig själv, och alla andra, dvs. vad du brukar göra. Det är en helt ny framtid för oss båda men vi klarar det. Du klarar det. Så ingen skuld över att du inte stannade kvar det sista året och såg oss göra det avgörandet nationella provet, okej? Ingen skuld över att du inte såg oss komma in med dunder och brak i Tibble gymnasiums aula, för även om vi vill att du stannar, vill vi-jag ännu hellre att du är lycklig. Så om du inte känner dig lycklig kommer vi bli riktig arga på dig, okej? Gå och gör det som gör dig lycklig, hålls inte tillbaks av det förflutna och det som nästan varit, det som jag trodde skulle vara. Ändå får jag be dig om en tjänst? För även om du inte ska hänga upp dig på det förflutna, så hoppas jag att du ska hälsa på. Jag är säker på att alla skulle bli glada av att se dig igen. Du har en förmåga att kunna göra folk lyckliga. Tappa inte bort dig själv bara.
  Många av oss har ändrats tack vare men även kanske också på grund av dig; personligen vet jag att jag har ändrats mycket och att minst en person till har blivit berörd av dig & dina handlingar. Folk ändras, vi stannar alltid densamma. För vi är minnen nu, något som jag önskar att jag inte glömmer för de här tre åren har varit alldeles unika, något som aldrig sker igen, det är så jag känner just nu. Jag hoppas att du vet det. Precis som jag hoppas att din framtid blir lika ljus som du gjorde våra tre år tillsammans med dig. Och när du gråter hoppas jag att du finner styrkan att le igen.

Du har lärt oss så mycket om kemi & biologi och ja, viktiga saker man behöver i livet. Troligtvis så minns vi nog inte allt senare när vi är i samma ålder som du är nu, fast något lovar jag dig att vi, jag, kommer att minnas och det är dig. För det är svårt att glömma en lärare som är så fantastisk som du. Förhoppningsvis har vi i klass 8N också påverkat dig, gjort saker, lämnat minnen som du aldrig glömmer. Även fast människor har en tendens att glömma, då minnena så småningom sugs in i svarta hål och försvinner, hoppas jag.. Fast det kanske är arrogant av mig att hoppas? Men jag hoppas-tror att vi tillsammans kanske skapade något oförglömligt.

 Tack för de här tre åren du har spenderat med oss, tack för din kärlek och omtanke. Tack för att det alltid kändes som om du var här för vår skull, och verkligen brydde dig hur vi mådde och hade det. Vi är sorgsna över att behöva se dig gå ett år innan fyra, att det är dags att skiljas redan. Ett år till skulle nog inte göra någon skillnad, sorgen är lika stor ändå. Men med grunderna du lagt för oss kommer vi att klara det. Det sista. Men även det första året utan dig ända sen sexan.

Vi kommer att sakna dig.
......
Tack, Lotta.

Skilda vägar - Avsked vid vägskälet

Snart kommer vi att gå skilda vägar, vår lärare och oss, men Ylva du är alltid välkommen, välkommen att hälsa på, att kolla på bloggen och att kommentera så klart! Du har lärt oss så mycket; grekisk mytologi, folktro, sagor, referat & annat gott och vi är tacksamma för all kunskap som vi fått. Vår tid är dock över nu, och du lämnar plats för någon annan. Inget blir densamma mer, men ändras inte varje dag när den byts?  

Tack för att du varit en axel att gråta på, men du har skapat många tårar också, vi är ledsna över att du går men vissa av oss är nog inte det. Dock kan bara en kraftfull karaktär, som du är, skapa så mycket kärlek och hat för det är så vi människor fungerar, motsägelser i det mesta, vi är livet men alla vi bär ett frö av döden i oss. Du är älskad, du är hatad men du har lämnat ett spår efter dig. Ett spår som efter ett tag kommer att spolas bort av tidens vatten fast kanske kommer vi alltid minnas dig för det finns många, så många saker vi har lämnat efter oss som alltid kommer att påminna om dig, om oss just nu i denna stund, eller för ett tag sen när vår resa tillsammans började. Det finns så mycket jag vill säga men hur får man ner två år av minnen med bara ord, det skedde bra saker, det skedde dåliga och så skedde saker som var varken eller, men alla dem har en plats, viktig om så liten i historien om oss men det är bara delvis av vad det här är. Detta är ett avskeds ord, en påminnelse om det förflutna och en önskan att du får en vacker framtid, detta är vad som finns under masken vi alla har på oss, visar delar av vårt sanna jag som jag hoppas inte sårar.

Vi vet inte hur den nya läraren kommer att vara, kanske lika bra som du, kanske bättre eller sämre men en sak vet vi, det kommer inte vara du. Den nya läraren och du har dock något gemensamt för båda ni kommer att bli hatade och älskade för alla är vi olika, vi tycker alla olika saker om samma människor men en sak är säker ifall någon är hatad så är den också älskad, det är vad jag tror på åtminstone.
Jag och många andra kommer att sakna dig, men vi kommer att gå vidare för det är vad människor gör. Omgivningen, personerna ändras men även ifall det gör ont, även ifall vi tror att vi inte kommer att klara oss utan den personen så går vi vidare för även ifall vi ofta kollar tillbaks, återblickar på det som en gång var så har vi gått framåt för tiden den står inte still, inte ens för oss. Vi går steg efter steg ända tills vårt sista andetag, men än lever du fortfarande kvar i minnen ända tills de också har blivit glömda.

Jag hoppas att du får en lycklig framtid, att allt kommer att gå bra men varje liv har både ont och gott så jag hoppas också på att ifall du faller så reser du dig upp igen, starkare än innan du föll, för det som gör oss starka är inte att vi aldrig faller utan att vi när vi fallit reser vi oss upp igen, klokare så att vi inte faller på samma sten ännu en gång. Tack för allt du har lärt oss under de här två åren, det har varit roligt och lärorikt. "Non scholae sed vitae discimus"  
Tack för att du varit med och stöttat oss, det är synd att du inte kommer att vara med hela vägen tills vi gått ut nian, men du kan fortfarande vara med, kanske inte helt men åtminstone delvis ända till slutet. 

PS. Alla som vill kan skriva något med. 

"Må vinden putta dig fram, men stanna upp ibland och vänd dig om, se allt vad du gjort under tidens gång, men stanna inte för länge och längta inte tillbaks utan gör det framför dig till något underbart." (Egen dikt)

Tankar om min bok - Den siste mohikanen, blogginlägg 2 och 3

Inlägg: 2

Jag börjar komma in i boken, jag förstår mer vad boken handlar om och det börjar bli både mer intressant men också enklare att läsa när du har en ide om boken handlar om. När jag skrev det första blogginlägget så förstod jag inte handlingen och det kändes lite som att jag bara läste ord.

Jag anser att språket har en lika stor påverkan på mig nu som förut, men jag har det fortfarande svårt att förstå sättet författaren har skrivit boken på och sen dyker det upp några ord ibland som jag aldrig hört talas om.

Boken har varit ganska tråkig än så länge men en sak som jag förväntar mig av boken är att det börjar hända lite mer stora betydelsefulla händelser som kan ändra på saker och ting, t.ex ett mord. Huvudhandlingen i boken är att en engelsk major ska transportera 2 damer från Fort Edward till Fort William Henry. Vandringen blir aldrig riktig intressant som ett äventyr. 

Jag tycker att författaren beskriver miljöer, saker och personer väldigt bra detaljerat, ett ex på en beskrivning: "Hans huvud var stort men axlarna smala, hans armar var långa och hängande medan händerna var små, nästan som ett barns. Hans ben och lår var tunna nästan till avtärdhet, men om extraordinär längd, och hans knän skulle ha bedömts som enorma om de inte hade överträffats av de otroligt stora fötterna". Det är en välskriven och detaljerad beskrivning från sida 15. i boken.

Jag har inte kunnat komma på någon anledning till att "den siste mohikanen" är en klassiker än. Jag har funderat på om de har med rasismen att göra och att det finns en skillnad på mörkhyade och ljushyade, men jag har inte kunnat dra någon slutsats än.

Jag avslutar det här inlägget med att säga att jag inte älskar min bok men jag hatar den inte. Anledningen till att jag inte är förtjust i boken är för att jag har haft en riktig seg början, men det är inte ovanligt eftersom de flesta säger så är det oftast lite tråkigt i början och svårt att förstå men att det blir enklare och mera intressant ju djupare du kommer in i boken.

Inlägg: 3

Som jag har skrivit i de tidigare inläggen så beskriver författaren miljöer och andra saker väldigt bra och detaljerat så man får en förståelse för hur saker ser ut. I början av boken underlättade författaren det väldigt mycket för mig och såklart andra som läser boken genom att han beskriver saker väldigt tydligt och bra.

Jag tycker fortfarande att språket är lite svårt att förstå även om jag har kommit till slutet av boken, Jag tycker inte att språket har ändrat sig under bokens gång och det finns fortfarande vissa meningar som jag inte förstår men metoden till att förstå är att förstå hela sammanhanget.

Den här boken nådde inte upp till mina förväntningar. Jag tycker att boken var lite tråkig då och då men annars var den okej. Det kom liksom stunder då inget hände och allt stod stilla. En anledning till att jag inte gilla den här boken är för att jag inte gillar den här typen av bokgenre. "den siste mohikanen" är en klassisk roman. Jag är extremt kräsen när det gäller att hitta intresse för en bok och oftast när jag hittar intresse för en bok så brukar genren vara deckare. Jag har aldrig läst en klassisk roman förut och jag skulle inte säga att den väckte ett stort intresse hos mig. Jag hade förväntat mig av boken att det skulle hända mer äventyrliga saker eftersom att min bild av indianer är att de är lite farliga och äventyrliga. Så jag tycker att "den siste mohikanen" var medelmåttig,

Jag har inte dragit en slutsats på varför "den siste mohikanen" är en klassiker och jag tror inte jag kommer kunna det heller. Jag tror dock på att det har med rasism att göra som jag skrev i det tidigare inlägget. Jag tror att man kan dra paralleller mellan rasismen det var då i boken och det är nu. Jag tror att boken försöker säga lite att hudfärgen spelar ingen roll, alla människor är lika värda. Det kanske inte alls har med rasismen att göra men det är det jag kunde relatera boken till iallafall.

//Alex S

Den allvarsamma leken

Jag ska nu skriva mitt tredje inlägg angående boken "Den allvarsamma leken", Hjalmar Söderberg. 

Jag har i mina två tidigare inlägg skrivit om bland annat om mina förväntningar på boken,
kommenterat språket, miljöbeskrivningar, personbeskrivningar, vad som gör min bok till en klassiker och sist men inte minst: varför jag älskar min bok.
Nu sitter jag här och läser igenom de gamla inläggen och inser en sak: jag har inte kommenterat en enda sämre sak om min bok alls; det är bara ros!
Och allting i livet kan ju inte vara felfritt och helt underbart, så därför tänkte jag nu i mitt tredje inlägg kommentera "vad jag skulle ändra med min bok om jag kunde".

En sak som jag ett flertal par gånger kom på mig själv med att göra under tiden jag läste, var att störa mig något otroligt över det faktumet att karaktärerna i boken skulle låta andra personers åsikter påverka deras beslut och handlingar. Ett exempel på det är när Dagmar, Arvids älskare hävdar att hennes familj fått reda på deras affär. Till sin pappa hade hon i panik sagt att hon och Arvid i själva verket var "hemligt förlovade". Dagmar och Arvid gifte sig därför, mot Arvids vilja - allt detta på grund av rädsla över idén om vad andra ska tycka. Hur man kan låta andra människor få påverka ens liv på det sättet kan man verkligen undra. Borde inte Söderbergs karaktärer visa upp ett ännu större mod och ha ännu större ambitioner att uppfylla sina drömmar?

Det Söderberg samtidigt gör är att ifrågasätta dessa "auktoriteter" och de som begränsar karaktärernas liv, även om han vågar göra dem lika fullt ut moderna och fria som vi människor är idag.

Det är å andra sidan just här boken blir verklighetstrogen; om Arvid och Lydia hade gjort så som de själva hade önskat, alltså vara med varandra hela tiden, hade boken inte varit lika intressant!
Detta är ännu en sak som jag tycker gör min bok till en klassiker.

Hanna vP

Huckleberry Finn

3.a inlägget

Mina förväntningar på boken

Jag blev otroligt besviken på bokens slut. Eftersom boken hade varit mycket bra förväntade jag mig ett nära otroligt slut men som sagt blev jag besviken.

Händelsen är att Jim (mannen Huck har rest med) har blivit fängslad av Tom Sawyers släktingar och samtidigt som Huck och Tom bor hos dem ska de försöka befria Jim. De lyckas med det mycket enkelt för att han sitter bara i ett låst skjul.

Efter det är det 5-6 sidor meningslöst prat. Boken slutar med att man får veta att det är en dagbok. 

Språket

Jag har inte märkt någon förändring i språket.

Beskrivningar

Jag har inte märkt en förändring här heller.

Vad är det som gör min bok till en klassiker?

Det som gör min bok till en klassiker är att den har ett djupt budskap om frihet även om att budskapet kan tolkas fel genom att i boken demonstreras frihet genom att man inte skall följa lagar förutom lagen som säjer att man inte ska döda.

Gillar jag min bok?

  Faktum är att jag nästan hatar min bok för att på sätt och vis känner jag mig sviken.

Huckleberry Finn

2.a inlägget

Förväntningar

Mina förväntningar har höjts ju längre jag har läst så jag hoppas nu på ett väldigt bra slut även om boken stundtals har gjort mig besviken t.ex. när Jim (en förrymd slav) och Huckleberry driver med floden och krokar nästan med ett vrak av en ångbåt. Huck (Huckleberrys smeknamn) smyger sig ombord och upptäcker att det finns tre kriminella som rånat en plats (framgår inte tydligt vad de har rånat). Två av rånarna planerar på att fly från den tredje då han hotar att skvallra. Detta hade kunnat utvecklats till en hårresande scen men istället flyr Huck bara därifrån. Liknande scener har utspelat sig då det hade kunnat utveckla sig till något mycket spännande men sedan bara ebbat ut.

Språket

Språket har inte förändrats sedan mitt sista inlägg.

Beskrivningar

Personbeskrivningarna har blivit färre och mer vaga fast miljöbeskrivningarna har samma otroligt höga status.

Vad är det som gör min bok till en klassiker?

Den har lästs av alla efter kommande generationer ända sedan den skrevs för 132 år sedan.

Gillar jag min bok?

Ja,  jag gillar min bok mer och mer ju längre jag läser.

   

 

Den allvarsamma leken

Hjalmar Söderberg

I det här inlägget tänkte jag kommentera person och miljöbeskrivningar i min bok "den allvarsamma leken". Samt varför min bok är en klassiker och varför jag älskar den. 

Ett inlägg som jag under tiden som jag läst boken sett fram emot att få göra. Bland annat på grund av hur Hjalmar Söderberg skildrar riktiga människor och viktiga och riktiga problem. Hur boken registrerar detaljer från samtiden likt en kamera. Trots att den är skriven för drygt hundra år sedan träffar den så rätt. En sådan bok är alltid aktuell - det är det som gör min bok till en klassiker. 

Karaktärsbeskrivningarna sker genom att Hjalmar Söderberg låter sina karaktärer göra och prata om saker utan att tala om exakt vilka de är och varför de gör som de gör. Det får vi som läser boken då själva försöka räkna ut.
Jag gillar det. Det får mig att förstå karaktärerna på ett mer personligt, verklighetstroget sätt och jag får använda min hjärna för att dra egna slutsatser. Dessutom blir jag lite extra nyfiken!

Huvudkaraktären heter Arvid Stjärnblom. Han är i början av boken en ung man som just ska påbörja sitt provår på Norra Latin, efter att ha spenderat sommaren med sin nyfunna kärlek: Lydia Stille.

Det är en tredjepersons-berättare. Under de 15 första sidorna får vi mestadels följa Lydia och hur hon tycker och tänker. På slutet av den första "perioden" eller "kapitlet" får vi höra hur de båda tänker angående att Arvid ska åka iväg till huvudstaden Stockholm; "Jag kan vänta" hade Lydia sagt till Arvid; "Jag tål inte tanken att någon går och väntar på mig" hade Arvid då tänkt.

Arvid ska senare komma att ångra den tanken.
"Plötsligt mindes han sin tanke den gången hon hade sagt: jag kan vänta. Han ville inte ha någon som gick och väntade! Nu hade han ju fått det som han ville. Det gick ingen och väntade på honom. Ingen alls
--- tjutande som en vild tjur kastade han sig i soffan"

Under resten av boken får vi mest följa Arvid och hans liv och där även hur han drömmer om att återförenas med Lydia en dag. Lydia gifter sig och skaffar barn med en äldre man; Arvid gifter sig mot sin vilja med en kvinna och skaffar barn även han.

Arvid är en idealist. När han och Lydia återförenas efter ca 10 år tror han att de en dag kommer att få varandra; trots att båda två är gifta. Han är svekfull men tror trots allt att allt kommer lösa sig och att alla människor är goda och att världen går att förändra. Han är naiv och en optimist.
  
Lydia är däremot en realist. Hon tar dagen lite som den kommer. Hon gifte sig med en man hon inte älskar (vilket i och för sig inte var helt ovanligt på den tiden) för att ingen annan fanns där och det trots att hon fortfarande älskade Arvid. Efter att Arvid och Lydia haft en längre fortgående affär behöver Arvid åka iväg. Lydia känner sig ensam och har en till affär; den här gången är det Arvid hon sviker.

Arvid tänker att han kan ha affärer hit och dit, men att allting ordnar sig. Lydia däremot, förstår konsekvenserna av hennes handlingar. Därför passar det Lydia mer att ha en affär, än vad det passar Arvid.

Arvid - Vi ska älska varandra alltid, alltid.
Lydia - Eller åtminstone till imorgon bitti.

Arvid är en idealist och en drömmare.  Han går runt och drömmer om att Lydia ska söka upp honom i nästan 10 år, istället för att bara göra det själv.
Att vara drömmare och idealist passar inte Arvid. Han har alltså en massa tankar och idéer om vad han vill ska hända, men han förmår inte sig själv att uppfylla sina önskemål. Han tror att det bara ska hända av sig självt.

Miljöerna är noggrant beskrivna. Det gör att karaktärerna som befinner sig i miljön blir mer verklighetstrogna.
"Arvid Stjärnblom hade hyrt ett möblerat rum vid Dalagatan. Det var litet och tarvligt möblerat, men det hade en stor och fin utsikt åt väster över Sabbatsbergsområdet och gråstensbergen på Kungsholmen, där staden tog slut"

Jag har stor respekt för min bok. Jag förstår hur svårt det måste vara att vara författare. Att lyckas få med så mycket saker som person och miljöbeskrivningar, citat och att samtidigt få allting att hänga ihop; att få det att bli verklighet. Dessa detaljer som Hjalmar Söderberg lyckats få med, fick mig att älska boken redan efter att ha läst en tredjedel av den. Jag nämnde i tidigare inlägg hur han binder ihop en början med ett slut (se stycke fem och sex). Citat, metaforer och poesi finns med i en stor del av boken. Precis som jag själv får dra en slutsats om vilka karaktärerna är, får jag dra en slutsats om hur citaten, metaforerna och poesin hänger ihop med det som händer i boken.

//Hanna vP