Skilda vägar - Avsked vid vägskälet

Snart kommer vi att gå skilda vägar, vår lärare och oss, men Ylva du är alltid välkommen, välkommen att hälsa på, att kolla på bloggen och att kommentera så klart! Du har lärt oss så mycket; grekisk mytologi, folktro, sagor, referat & annat gott och vi är tacksamma för all kunskap som vi fått. Vår tid är dock över nu, och du lämnar plats för någon annan. Inget blir densamma mer, men ändras inte varje dag när den byts?  

Tack för att du varit en axel att gråta på, men du har skapat många tårar också, vi är ledsna över att du går men vissa av oss är nog inte det. Dock kan bara en kraftfull karaktär, som du är, skapa så mycket kärlek och hat för det är så vi människor fungerar, motsägelser i det mesta, vi är livet men alla vi bär ett frö av döden i oss. Du är älskad, du är hatad men du har lämnat ett spår efter dig. Ett spår som efter ett tag kommer att spolas bort av tidens vatten fast kanske kommer vi alltid minnas dig för det finns många, så många saker vi har lämnat efter oss som alltid kommer att påminna om dig, om oss just nu i denna stund, eller för ett tag sen när vår resa tillsammans började. Det finns så mycket jag vill säga men hur får man ner två år av minnen med bara ord, det skedde bra saker, det skedde dåliga och så skedde saker som var varken eller, men alla dem har en plats, viktig om så liten i historien om oss men det är bara delvis av vad det här är. Detta är ett avskeds ord, en påminnelse om det förflutna och en önskan att du får en vacker framtid, detta är vad som finns under masken vi alla har på oss, visar delar av vårt sanna jag som jag hoppas inte sårar.

Vi vet inte hur den nya läraren kommer att vara, kanske lika bra som du, kanske bättre eller sämre men en sak vet vi, det kommer inte vara du. Den nya läraren och du har dock något gemensamt för båda ni kommer att bli hatade och älskade för alla är vi olika, vi tycker alla olika saker om samma människor men en sak är säker ifall någon är hatad så är den också älskad, det är vad jag tror på åtminstone.
Jag och många andra kommer att sakna dig, men vi kommer att gå vidare för det är vad människor gör. Omgivningen, personerna ändras men även ifall det gör ont, även ifall vi tror att vi inte kommer att klara oss utan den personen så går vi vidare för även ifall vi ofta kollar tillbaks, återblickar på det som en gång var så har vi gått framåt för tiden den står inte still, inte ens för oss. Vi går steg efter steg ända tills vårt sista andetag, men än lever du fortfarande kvar i minnen ända tills de också har blivit glömda.

Jag hoppas att du får en lycklig framtid, att allt kommer att gå bra men varje liv har både ont och gott så jag hoppas också på att ifall du faller så reser du dig upp igen, starkare än innan du föll, för det som gör oss starka är inte att vi aldrig faller utan att vi när vi fallit reser vi oss upp igen, klokare så att vi inte faller på samma sten ännu en gång. Tack för allt du har lärt oss under de här två åren, det har varit roligt och lärorikt. "Non scholae sed vitae discimus"  
Tack för att du varit med och stöttat oss, det är synd att du inte kommer att vara med hela vägen tills vi gått ut nian, men du kan fortfarande vara med, kanske inte helt men åtminstone delvis ända till slutet. 

PS. Alla som vill kan skriva något med. 

"Må vinden putta dig fram, men stanna upp ibland och vänd dig om, se allt vad du gjort under tidens gång, men stanna inte för länge och längta inte tillbaks utan gör det framför dig till något underbart." (Egen dikt)

Tankar om min bok - Den siste mohikanen, blogginlägg 2 och 3

Inlägg: 2

Jag börjar komma in i boken, jag förstår mer vad boken handlar om och det börjar bli både mer intressant men också enklare att läsa när du har en ide om boken handlar om. När jag skrev det första blogginlägget så förstod jag inte handlingen och det kändes lite som att jag bara läste ord.

Jag anser att språket har en lika stor påverkan på mig nu som förut, men jag har det fortfarande svårt att förstå sättet författaren har skrivit boken på och sen dyker det upp några ord ibland som jag aldrig hört talas om.

Boken har varit ganska tråkig än så länge men en sak som jag förväntar mig av boken är att det börjar hända lite mer stora betydelsefulla händelser som kan ändra på saker och ting, t.ex ett mord. Huvudhandlingen i boken är att en engelsk major ska transportera 2 damer från Fort Edward till Fort William Henry. Vandringen blir aldrig riktig intressant som ett äventyr. 

Jag tycker att författaren beskriver miljöer, saker och personer väldigt bra detaljerat, ett ex på en beskrivning: "Hans huvud var stort men axlarna smala, hans armar var långa och hängande medan händerna var små, nästan som ett barns. Hans ben och lår var tunna nästan till avtärdhet, men om extraordinär längd, och hans knän skulle ha bedömts som enorma om de inte hade överträffats av de otroligt stora fötterna". Det är en välskriven och detaljerad beskrivning från sida 15. i boken.

Jag har inte kunnat komma på någon anledning till att "den siste mohikanen" är en klassiker än. Jag har funderat på om de har med rasismen att göra och att det finns en skillnad på mörkhyade och ljushyade, men jag har inte kunnat dra någon slutsats än.

Jag avslutar det här inlägget med att säga att jag inte älskar min bok men jag hatar den inte. Anledningen till att jag inte är förtjust i boken är för att jag har haft en riktig seg början, men det är inte ovanligt eftersom de flesta säger så är det oftast lite tråkigt i början och svårt att förstå men att det blir enklare och mera intressant ju djupare du kommer in i boken.

Inlägg: 3

Som jag har skrivit i de tidigare inläggen så beskriver författaren miljöer och andra saker väldigt bra och detaljerat så man får en förståelse för hur saker ser ut. I början av boken underlättade författaren det väldigt mycket för mig och såklart andra som läser boken genom att han beskriver saker väldigt tydligt och bra.

Jag tycker fortfarande att språket är lite svårt att förstå även om jag har kommit till slutet av boken, Jag tycker inte att språket har ändrat sig under bokens gång och det finns fortfarande vissa meningar som jag inte förstår men metoden till att förstå är att förstå hela sammanhanget.

Den här boken nådde inte upp till mina förväntningar. Jag tycker att boken var lite tråkig då och då men annars var den okej. Det kom liksom stunder då inget hände och allt stod stilla. En anledning till att jag inte gilla den här boken är för att jag inte gillar den här typen av bokgenre. "den siste mohikanen" är en klassisk roman. Jag är extremt kräsen när det gäller att hitta intresse för en bok och oftast när jag hittar intresse för en bok så brukar genren vara deckare. Jag har aldrig läst en klassisk roman förut och jag skulle inte säga att den väckte ett stort intresse hos mig. Jag hade förväntat mig av boken att det skulle hända mer äventyrliga saker eftersom att min bild av indianer är att de är lite farliga och äventyrliga. Så jag tycker att "den siste mohikanen" var medelmåttig,

Jag har inte dragit en slutsats på varför "den siste mohikanen" är en klassiker och jag tror inte jag kommer kunna det heller. Jag tror dock på att det har med rasism att göra som jag skrev i det tidigare inlägget. Jag tror att man kan dra paralleller mellan rasismen det var då i boken och det är nu. Jag tror att boken försöker säga lite att hudfärgen spelar ingen roll, alla människor är lika värda. Det kanske inte alls har med rasismen att göra men det är det jag kunde relatera boken till iallafall.

//Alex S